Vagnfel

Modern hade varit ganska nöjd med lillebrors vagn. En Eurobaby från början av 2000-talet. De köpte den begagnad av en kompis i en mammagrupp som varit så nöjd, så. Sa hon i alla fall.
Och de första åren trodde modern på henne. Vagnen var inte särskilt flådig eller modern och matchade varken handväska eller läppstift. Men modern hade sällan läppstift eller handväska så det kunde göra detsamma.
Storebror överlevde vagnen med bara en punktering. Inte mycket att orda om mer än att det var lite jobbigt just den dagen.
Men lillebror har levt lite farligare.
I förra veckan, när modern skulle gå ut på sin dagliga morgonpromenad, glatt rundade Fredhällskiosken och skulle sätta på sig hörlurarna så ser hon plötsligt ett hjul rulla förbi.
”Titta, där rullar ett hjul förbi”, tänkte modern.
”Vad underligt. Det ser ut som mitt hjul.”
Hon tittade ner på vagnens underrede.
”DET ÄR MITT HJUL!”
Hon tvärnitade. Hjulet rullade ut i korsningen. Wobblade lite och lade sig sedan stadigt i mittfilen. Hennes lilla bebis liv hängde just nu på tre hjul och det fanns inte en chans att hon skulle kunna ställa ner vagnen.
”Hallå!”
Modern tittade sig omkring.
”Hallå hjälp!”
En tant med rullator var den enda som kunde höra henne. Med stort besvär lyckades tanten gå ut i gatan, böja sig ner, (inte ramla, inte ramla, tänkte modern) plocka upp hjulet och komma tillbaka med det till modern.
Modern tackade översvallande, satte fast hjulet med ett litet klick och sprang därifrån. Det måste vara hennes fel. Hon hade säkert kommit åt en knapp. Hon hade förvandlat vagnen till en veritabel dödsfälla. Hon var en dålig mamma.
Tre dagar senare hände exakt samma sak. I exakt samma korsning. Med exakt samma hjul. Det var bara rullatortanten som höll sig inne. I stället var det ett par bybbjobbare som förbarmade sig och hämtade hjulet.
Nu var inte modern lika säker på att det var hennes fel.
Och droppen kom ytterligare några dagar senare när modern skulle bumpa ner vagnen för tre trappsteg i huset som bostadsrättsföreningen envist vägrade sätta en ramp på.
Boink, boink, boink! Ka-brak!
Där vek sig halva vagnen åt höger. Modern fastnade i kramp om handtaget. Hon vågade knappt titta ner. Vad hade hänt? Levde lillebror.
Hon tog ett djupt andetag och tittade.
Jodå han satt glatt och bet på en gul bitring i vagnen. Omedveten om han allt höll på att rämna under honom.
Ty nu såg modern vad som hade hänt. En bult hade brustit i underredet. Och det enda som höll upp högersidan var just nu modern.
Försiktigt försiktigt höll hon kvar sitt grepp om vagnen medan hon plockade ut lillebror, sådärja, och begrundade skadorna.
”JÄVLA SKITVAGN!” skrek hon så det hördes ända upp på femte våningen.
Vad skulle hon göra nu?
Vagnen var ju inte deras enda transportmedel, det var ju hennes viktigaste arbetsredskap just nu också. Att vagnen gick sönder här och nu var total katastrof.
Som om ens bil och arbetsdator går sönder. Samtidigt.

Modern satte sig i trappen och funderade.
Hon kunde låna grannens sittvagn, bädda ner lillebror i den och ge sig ut på jakt efter en ny. Men vad skulle hon välja? Hur skulle hon kunna lita på NÅGON vagn efter det här?
Och hon hade varken råd eller lust att bränna sextusen spänn på en ny.
(forts följer)