Modern är kär

Modern har blivit kär. I en vagn. Det trodde hon aldrig skulle hända. Hon trodde att hon höjde sig över sådant trams.
Men efter tre månaders vinterväglag med en vinglig plastvagn som drog åt höger så hon fick kramp i hela ryggen, så blev situationen till slut outhärdligt. Storebror behövde helt enkelt en ny vagn. Eller åtminstone en bättre begagnad. Men vad skulle det vara för en vagn? Det var ju en veritabel djungel därute.
”Ungefär en sådan som Felix har”, sa fadern.
Modern hade inte en susning om vad Felix hade för vagn. Hon visste bara att han oftast hade napp när hon träffade honom och pekade finger och sa ”Elliots mamma!” och det hade han ju rätt i. Men vagn? Näe.
De skrev i stället en lista på de mest elementära krav vagnen måste uppfylla:
1. Den ska inte dra åt höger. (Och helst inte åt vänster heller, för den delen.)
2. Den ska inte ha wobbliga dubbla framhjul. (Herregud vad hon hatade dem på den nuvarande vagnen.)
3. Den skulle gå in i hissen. (De är förbaskat trånga i gamla hus i Stockholms innerstad.)
4. Den ska vara rejäl och stabil.
5. Den ska helst inte kosta mer än runt en tusenlapp.
6. Och den måste ha ratt. Åtminstone om storebror ska gilla den.
Fadern gick in på blocket och tittade. Det fanns m-i-l-j-o-n-e-r vagnar. De siktade in sig på de senast inlagda och runt 600 kronor.
”Där är den! Det är sådan Felix har!”
Det var en Brio Sitty. Som såg rätt sjaskig ut.
”Nej minsann”, tänkte modern. ”Så fattiga är vi inte.”
De letade vidare och hittade ett par lite tjusigare vagnar – men de fanns garanterat alltid i Saltsjöbaden eller något annat tjotaheiti när de ringde på annonsen.
”Jag vägrar att sitta i timmar i bilköer bara för att köpa en vagn”, sa fadern.
Så de lade ner det där med vagn. Trodde de. Till och med modern trodde det, fast hon gick i snöslasket och förbannade vagnen som drog ännu mer åt höger för varje dag.
Men så plötsligt en dag stod den bara där. Framför henne. På Baby Planet. En sprillans ny Brio Sitty i svart och beige, med sufflett, regnskydd – och ratt! – för bara ettusenfyrahundranittiofem kronor.
Modern gick in i affären. Där hade hon aldrig vågat gå in. Och med viss rätt.
”Herregud vad det finns prylar till bebisar”, hann hon tänka innan en manlig expedit kom fram.
”Kan jag hjälpa till med något?”
”Ja, den där Brio Sitty ni har i fönstret, den drar väl inte åt höger?”
Expediten tittade lite undrande på henne.
”Det går bra att provköra”, sa han.
Så hon provkörde. Och som hon provkörde sedan! Runt, runt i butiken, nerför ramper och uppför trappsteg, till höger och vänster, runt snäva kurvor, genom smala gångar och… ja, det var alldeles, alldeles underbart. Det var som att flyga fram! Vilken lycka.
Hon smekte handtaget. Joo, nu hade det hänt. Hon var förälskad i en vagn. Hon ville aldrig mera ens ta i den gamla.
”Kan jag få dumpa den andra här?”, frågade hon.
Det fick hon. Och på vägen hem ringde hon fadern och jublade:
”JAG ÄR FÖRÄLSKAD!”
”Vad för något?”
”JAG ÄR KÄR!”
”Jaha… i någon jag känner?”
”I en vagn! En barnvagn! Jag har den med mig hem! Jag flyger fram!
Fadern skrattade.
”Jadåså. Ja, jag minns hur det känns. Bra val. Nu ska vi bara hitta en bil med samma körglädje. Jag har skrivit en liten lista…”