Svenska barn har i genomsnitt 500 leksaker per skalle, läser modern. Det förvånar henne inte ett ögonblick när hon tittar in i barnens rum. Hur räknas förresten lego, kritor och tågbanor? Borde man i ärlighetens namn inte räkna alla bitar som man kan trampa på? Speciellt efter nattningen när man ska smyga ut ur rummet, då när man absolut inte får svära eller skrika högt?
I en familjetidning så vurmades det nyligen för städleksaker, för att barnen skulle lära sig att älska att dammsuga och vika tvätt. Det ska böjas i tid…
Modern tittade intresserat på minisopborstarna och ministrykbrädan och minitvättmaskinen i tidningen, ända tills hon såg namnet på pryttlarna: ”Girls only”.
”Jaha, alla föräldrar som vill köpa en illrosa, snurrande, plingande tvöttmaskin med namnet Girls only till sina söner räcker upp en hand nu!”, tönkte modern.
Hon trodde inte att det skulle bli så många.
Men förra julen begåvades faktiskt storebror med en minidammsugare. Bara för att de inte fick ha den stora i fred. Den var inte rosa. Den var blå. Pojkblå.
Modern trodde att han skulle ha blivit precis lika glad för en rosa. Men för det första var det den sista minidammsugaren de hade på Eko-hallen i Borås och de fick den för rafflande 49 kronor. (Att sedan batterierna kostade lika mycket och började läcka batterisyra rakt i ansiktet på modern som undrade vad det var som pyste, är en helt annan historia.)
För det andra gillar inte modern rosa något speciellt. Det skör sig mot den röda accentfärgen hon ordnat med i barnkammaren.
Och hur som helst får hon tuppjuck varje gång det kommer en leksakskatalog i brevlådan dör allt är uppdelat i pojkleksaker och flickleksaker.
Pojkar ska uppenbarligen bara vara intresserade med leksaker i blått och svart, dödskallar, monstruösa figurer samt riddarborgar. Medan flickor ska gilla i princip vad för skit som helst bara det är rosa eller lila.
Inklusive cementerade könsroller.
Bah, tänkte modern och gick ner till tvättstugan med två lass till, plus en storebror i handen och en lillebror i babyliften. (Och detta trots att hon bara lekte med bilar när hon var liten).
Där nere fanns det ingen rosa tvättmaskin så långt ögat nådde. Bara rejält tråkgröna med rostfritt stål, med intetsägande namn efter de män som troligtvis uppfann dem.
Men storebror gillade tvättstugan i alla fall. Han stirrade fascinerat på den centrifugerande tvätten.
”Oj! Pappas tröja!”, utbrast han lyckligt och ville sitta ovanpå maskinen en stund, för att det vibrerade så skönt. Men bara en liten stund, sedan ville han svabba golvet med vuxensvabben och hänga lite i tvättlinorna.
Modern undrade i sitt stilla sinne om hans förkärlek för att följa med ner i tvättstugan också innebar att han kommer att kunna sortera tvätt efter färger när han blir stor. Troligen inte. Det tycks vara ett hantverk för Girls only.
5 kommentarer
Min minsta kille (av 3) vill hellre vara tjej för då får man gilla rosa. Han anser att han är dömd att tycka om blått, så dessa leksakskataloger har med på sitt samvete än vi kan ana
Maken gillar rosa och kan sortera efter färg. Däremot noll koll på vilka gradtal olika material tål, vilket är lika illa. Han får rensa nålfiltret istället, he he he!
Döttrarna, som älskar Barbie och hästar, är mycket irriterade över att alla tillbehör produceras i rosa. Så ser ju inte grejerna ut i VERKLIGHETEN! Ingen normalt funtad hästtjej rider ut på långritt i rosa satinbyxor, lila ridstövlar och lila hjälm på en häst utstyrd med rosa sadel, glittrig vojlock och rosa träns. Med snäckor och pärlor inflätade i man och svans.
Men är du egentligen inte en ganska dålig förebild för dina söner? Du gnäller konstant på deras pappas insatser i hemmet och vill ha allt gjort på ditt sätt. Skulle det inte vara skönt att släppa lite på kontrollen och få vila lite mer när du inser att det faktiskt inte gör så mycket om tvätten blir lite rosa, det är ju bara kläder. Då får dina söner se att även pappa kan tvätta, laga mat, klä på, byta blöja och vara tillgänglig, trots att han inte gör exakt på samma sätt som du. Jag tror många kvinnor behöver lära sig att lägga ner martyrskapet och släppa in de ofta villiga papporna och skita i att det inte blir precis som man vill ha det själv.
..vill vara tjej för då får man gilla rosa?
???????????
Man kan vara pojke OCH gilla rosa!!!
Min lille är också precis tre och han älskar rosa, för at han FÅR!!! Vet ni det att barn (människor?) älskar rosa för man mår tydligen jättebra av färgen, men pojkar lärs (generellt sett) att den färgen är inkompatibel med dem själva. Det är just därför det verkar som om många flickor älskar rosa, medan pojkarna inte gör det. Det är ju inte precis så att pojkarna dyrkar de få färger de anses gilla (av media etc.) Hra aldrig hört talas om en pojke som vägrar klä sig om inte alla färgerna är blå, grå, eller hund—-bruna. Stackars pojkar, och sedemera män, som begränsas i alla möjliga olika sammanhang. För visst är det så, att vi har mycket lättare att acceptera att en flicka gillar leksaker av tillverkarana avsedda för pojkar, liksom kläder, än det omvända.
(Nu är detta generellt, som tur är finns vi som kämpar för att båda könen skall få välja fritt bland allt.)
Jag har en flicka och en pojke, och det är makalöst vilken skillnad folk gör på barnen. Jag blir helt förlamad och kommentaren kommer en vecka för sent. Det är otroligt hur dumt människor beter sig.
Som när jag skulle köpa skridskor. ”Är det en pojke eller flicka?” frågar expediten. Effektivt svar är då: ”Spelar det någon roll?”, svaret dröjer något, ”Öh…, färgen..?”.
”Ja, då spelar det ingen roll”, svarar jag och expediten blir förstås handfallen. Det slutar med svarta skridskor för båda barnen.
Hemma vägrar pojken prova, medan flickan gärna vill ha sina, och blir upprörd över expeditens fördomar, men tyvärr är de för små.
Barnet hänvisas till uthyrningen som givetvis plockar fram klackförsedda skridskor. Vita. Inget svart så långt ögat når.
Hello?
How are you?
Bye,bye