Hämnden är ljuv

Om man av någon dunkel anledning vill hämnas på gamla bekanta så ska man ge sig på deras barn. Alla föräldrars svaga punkt är just ungarna.
Vill man vara riktigt grym ska man ge dem överjäkliga leksaker.
Inte av den livsfarliga typen, gud sig förbarme. Nej, det gäller att vara mer mycket mer finurlig än så. Man satsar antingen på själva ljudet eller monteringen.
Allt som låter är bra. Ju ilsknare desto bättre. Trumset, xylofoner eller små hus med telefoner där varje siffra låter som sitt eget inferno funkar hur bra som helst som tortyrredskap.
Modern och fadern hade inte mindre än tio dylika tingestar i sitt hem. Varenda dag tänkte modern att hon skulle slänga dem, ett efter ett, men barnet hade noggrann koll på sina ljudklappar. Och fick han inte ”spela” på dem varje dag började han själv låta som en självspelande tortyrkammare.
Modern trodde att hon hade satt stopp för dessa presenter från bekanta genom att säga att de gärna fick komma med gåvor – bara det inte låter om dem!
Visst. Då kom de med en helt ny sorts paket:
Saker Som Ska Monteras Ihop.
Oftast kommer dessa i en liten låda från Ikea.
All time high nåddes i helgen då barnet begåvades med en repstege.
Det vill säga två rep, fem pinnar och en jäkla massa konstiga hjul med hål i som repen skulle träs igenom enligt någon bosnisk knypplingsmetod.
Först försökte fadern. Han gav upp efter ett rep och en pinne. Sedan låg resten utspritt på golvet i två dagar.
”Ska jag försöka?”, sa modern.
”Visst.”
Fadern kluckade.
Modern satte sig på golvet. Tog fram all logisk förmåga hon var kapabel till och bet sig i tungan. Efter en kvart var hon genomsvettig och såg ut som Janne Schaffer.
”Stege, mamma, stege!” ropade storebror och hoppade runt henne.
”Mmmm…”
En timme senare hade storebror för länge sedan tröttnat. Han ville hellre titta på Piff och Puff. Fadern flinade. Vad var det jag sa.
”Visst är det svårt.”
Modern orkade inte svara. Och när storebror gråtande började dra i henne insåg hon att hon måste ge upp, åtminstone för i kväll.
När hon skulle somna låg hon och tänkte på den där förbaskade stegen. På hur hon skulle kunna…
Nästa dag fortsatte hon. Och nästa. På tredje dagen knöt hon fast stegen i hatthyllan. Den var mycket sned och vinglig. Men hon hade i alla fall fått ihop den. Triumferande visade hon sitt verk för fadern och sonen.
De betraktade repstegen under allvarlig tystnad.
”Borde det inte vara kortare avstånd mellan pinnarna?”, sa fadern.
”Piff och Puff!”, sa barnet.
Modern sjönk ner på golvet. Det var bara att börja om.
Hon undrade om detta var Guds straff för att hon gett bort entoniga flöjtar till andras barn förr i världen. Förmodligen.
Nu kunde hon knappt bärga sig till den dag då klätterstegskvinnan själv skulle börja sätta barn till världen. Då skulle hon minsann åka ut till Ikea och inhandla presenter. Med instruktioner på minst tio sidor och i sisådär sjuttiofem delar.