Warning: Constant WPLANG already defined in /home/granding/flytt.hillevi.nu/wp-config.php on line 69
RS-virus – Hillevi Wahl

RS-virus

Stackars lillebror. Han är bara två månader men har redan blivit stamkund på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Först var det njuren, sedan vinterkräksjuka, och nu – tadah! – RS-virus.
Med storebror var modern och fadern toknoga med att folk skulle tvätta händerna innan de fick ta i bebisen. Han fick knappt träffa andra barn förrän han var två år.
Men nu… Det kändes som om de inte hade en chans att vinna i alla fall mot alla elaka virus, nu när de hade en storebror på dagis.
Mitt i trettonhelgen tvingades modern åka in och sitta i sex timmar med lillebror i akutrummet. Det var som att vara med i en amerikansk tv-serie med sköterskor och läkare som sprang omkring och drog rrrrrrritsch! för ett draperi och rrrrrritsch! ett annat och maskiner som pep och pyste och lät allmänt psykedeliskt. Och barn som skrek och sköterskor som svor över usel utrustning.
Alla små bebisar i akutrummet, fem stycken, hade RS – och samtliga hade äldre syskon som gick på dagis. Och modern, som frågade mest, upphöjdes helt mot sin vilja till något av en RS-expert. Hon fick tolka för en familj som var från Somalia och svara på frågor från de andra.
”Hur länge måste man vänta?” (Ingen aning, hörrudu, men de verkar ha mycket att göra.)
”Är han frisk annars?” (Vem? Min son? Ja, joo…)
”Kan de få det här igen?” (Jajamensan. En gång om året.)
”Var är läkaren?” (Vilken av dem? Jag har redan träffat fem och jag tror de byter skift nu.)
”Kan de dö av viruset?” (Neej, det tror jag inte.)
Det sista var visserligen en ren och skär lögn, men vad gör man inte för att bevara åtminstone ett visst lugn i akutrummet?
Modern läste innantill i sin lilla broschyr ”RS-virus – vad är det?” och lånade ut mobilen till några som åkt ifrån sin egen och något barn måste få mat NU för hon var dessutom diabetiker och tja, det var hela tiden ett allmänt behärskat kaos, precis som på ”ER” på tv.
Lillebror fick andas in adrenalin och systern kollade syresättningen i blodet. Nittionio precent. Jättebra. En annan bebis hade bara nittiofem. Inte lika bra, de fick läggas in. Modern vankade av och an med sex kilo lillebror i famnen. Hon stod och gick och vaggade i timme efter timme. Blinkade åt lite större barn som var dödströtta. Log uppmuntrande åt ängsliga mammor. Minutvisarna segade sig fram. Hon hade redan memorerat hela akutrummet i sitt huvud. Varenda regnbåge i taket, samtliga varningstexter på apparaterna och varje ynka liten skavank på droppställningarna. Till slut hade hon kramp i hela ryggmuskulaturen. Hon lade lillebror mot andra axeln.
Håhåjaja. Hon lade upp ena benet på en snurrpall. Hon var trött bortom allt förnuft. Och ändå – när hon såg sitt smalben titta fram ovanför vinterkängan så skämdes hon.
Stackars barn. Inte nog med att han hade RS. Han hade en sjabbig mamma också. Skäggstubben tittade fram på smalbenen. Hon hade inte orkat raka benen på en hel vecka. Sjukhuspersonalen trodde bombis att hon inte tvättade händerna heller.
Hon suckade trött, strök en bångstyrig hårtest ur ansiktet och gjorde en mental anteckning om att skärpa sig. Om barnen bara kunde hålla få vara friska två dagar i sträck. Då jäklar! Då skulle de få se på en fräsch mamma. Hon skulle banne mig till och med noppa ögonbrynen!