Man var ingen riktig mamma nuförtiden om man inte bar sitt barn i bärsjal. Bärsjalen var lösningen på alla problem. Det hade modern fått höra från ett tjugotal andra mammor. De flesta av dem var antroposofer eller cirkusartister eller medlemmar i någon mysko sekt som hette sjalbarn. Modern intog en skeptisk attityd med en gång. Det där var nog inte hennes grej.
Men Bosses mamma var ihärdig.
”Jag hade inte klarat mig utan sjalen.”
”Nu kan jag bära Maj-Lis överallt och hela tiden. När jag tvättar och städar eller lagar mat eller sitter och syr – eller läser sagor för Bosse.”
”Man har alltid två armar över och den är mycket skönare för ryggen än babybjörn.”
Efter en månads tjat föll modern för grupptrycket. Det var faktiskt lite körigt att ständigt bära omkring på ett fyrakilos barn med wobblande huvud. Sjalslivet var i alla fall värt ett försök,
Vid uppgången till Odenplans tunnelbanestation stämde hon möte med en kvinna hon fått kontakt med per annons. Klockan fem i tio en söndagsmorgon. Båda var lika rödögda. Kvinnan fick 280 spänn och modern fick en diskret plastpåse med en sprillans ny hallonröd ringsjal. Modern kände sig ungefär som om hon köpte knark på Plattan.
”Jag har aldrig lyckats använda den”, väste kvinnan innan hon tittade sig nervöst över axeln och försvann ner i tunnelbanan igen.
Modern vågade inte ens titta ner i påsen förrän hon kom hem och hade låst dörren bakom sig. Hon tänkte sannerligen inte göra bort sig offentligt med att trassla in sig i en sjal på tunnelbanan det första hon gjorde. Hon, som inte ens kunde knyta en snygg rosett vid fyrtio års ålder…
Men när hon kom hem plockade hon försiktigt upp sjalen. En ringsjal, den absolut mest idiotsäkra varianten. Man slapp knyta. Och knutarna, hade modern förstått var det mest avancerade av allt. En hel vetenskap. Säkert värda minst tjugo poäng på vilken högskola som helst.
Hon tittade på tygstycket. Det såg mest ut som ett brett skärp. Och enda anledningen till att hon kunde få ihop sjalen var för att hennes egen mamma hade haft ett liknande skärp någon gång på 70-talet. Ett skärp som hon brukade låna när hon skulle klä ut sig.
Nu skulle sjalen hänga som ett lasso tvärs över bröstet. Bosses mamma hade visat. Till och med detta lyckades modern med.
”Du är ju en naturbegåvning”, sa hon till sig själv i spegeln.
Okej, det var inte vackert, men hon skulle ju få två händer lediga…
Det där med naturbegåvning var hon för övrigt visst ensam om att tycka, ty lillebror protesterade ljudligt så fort han lades in i det stora hallonröda.
Modern försökte stå och gunga, för det hade hon sett att Bosses mamma gjorde.
Hon tittade sig i spegeln igen. Nej, det såg inte klokt ut. Och varför kom barnets huvud så långt ner? Hur hon än försökte så fick hon inte lillebror att ligga på något vettigt sätt i sjalen. Nu var hela han som ett hårt prövat, illrött russin inne i sjalen. Och hon var tvungen att hålla upp hans kropp och huvud med minst en arm.
Fadern kom in i rummet. Han undrade varför lillebror skrek. Han tittade bekymrat på sin fru som försökte leka Moder Jord.
”Det ser inte särskilt bekvämt ut”, sa han försiktigt.
Modern blägde lite på honom. Försök själv får du se hur jäkla lätt det är, tänkte hon.
Storebror anslöt till resten av familjen.
”E de?”, sa han bekymrat och pekade på den stora, hallonröda utväxten på mammas bröst.
”En sjal som lillebror kan ligga i”, förklarade modern glättigt, om än något ansträngt, för hennes rygg började också lägga in sitt veto.
”Vill du prova?”
Storebror tittade på sitt illröda russin till lillebror som låg inne i den där grejen och backade instinktivt bort från modern.
”Nääääääääääääääeeeeeeeeeee!”
Modern suckade och befriade sig själv och lillebror. Nej, min sjal, det fick i alla fall vara slutlekt för Moder Jord för i dag. Hon skulle prova igen i morgon. Men hon visste att det bara var en tidsfråga innan hon själv stod på Odenplan och försökte kränga eländet till någon annan.
