De tio pappadagarna var till ända och modern skulle nu åter bli en supermamma på heltid.
Självklart skulle hon börja hämta på dagis igen, nu när den värsta bäckenbottensvärken gett med sig.
Första dagen tog hon lillebror i bärselet. Det är ett säkert kort, då skrek han i alla fall inte. Men det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig, ty det kändes som det var en hel människa mellan henne och storebror när hon skulle säga hej. Och det var det ju också. En hel lillebror. Storebror fick klämma in sig på sidan av bärselet för att kunna krama henne.
Dessutom fick hon skitont i ryggen av att gå omkring med bärselet i fyrtiofem minuter.
Så andra dagen tog hon vagnen. Hon var lite skakis först, för hon visste inte om lillebror skulle vara som sin storebror när han var bebis – att han började skrika tjugo meter ifrån porten.
Efter trettio meter kunde modern dock konstatera att hon denna gång hade fött ett vagnbarn. Tack snälle gud. Han sov som en stock.
Glad i hågen och med svikt i stegen parkerade hon således vagnen utanför dörren till dagiset och gick in och tokkramade storebror. Han blev överlycklig. Äntligen var de ensamma. Eller? Modern öppnade dörren för en rutinkoll efter ett par minuter.
”Oäääääääääääääääääääääääääääääääääää!”, skrek lillebror.
Modern rusade ut från storebror (precis när han skulle berätta om att de hade matat fåglar i parken) och lyfte in babyliften i kapprummet. Synnerligen opsykologiskt. Storebror tittade trött på sin lillebror. Modern stoppade in ett lillfinger i munnen på lillebror. Då blev han tyst. Men det var helt omöjligt att få på storebror några kläder med ena handen fastlåst på det där sättet. Hon tog ut fingret.
”Oääääääääääääääääääääääääääääääääääää!”
En liten flicka som stod och tittade på bebisen blev så ledsen att hon också började gråta. Hennes pappa försökte trösta henne. Och storebror gick bort i ett hörn och vände ryggen åt sin moder. Hon började svettas och kände hur mjölken rann nerför hennes mage.
Hon stoppade in lillfingret igen och vädjade till storebror att komma till henne så hon fick sätta på honom kläderna. Han bara skakade på huvudet.
Två mammor och en praktikant stod böjd över bebisen och jollrade. Modern ville inte alls att de skulle jollra, hon ville ju att storebror skulle känna sig i centrum för en gångs skull.
”Det är många som är sjuka nu, så det kanske inte är så bra att ta med den där”, sa en pappa och nickade mot lillebror.
Den där?
Hon undrade vad som skulle hända om hon drämde till honom med en bandyklubba som stod i en hink i hörnet av kapprummet.
Förmodligen ingenting bra. I stället kände hon sig som världens mest misslyckade mamma, med ett bacillfinger i ena barnet och flera meter ifrån det andra som uppenbarligen behövde en stor kram.
Hon tog ett djupt andetag och drog i sin mentala säkerhetslina. Hon ringde fadern.
”Du får komma hit och hämta oss.”
Supermamma fick hon vara en annan dag.
.
