Barnet var bara en dag gammal när han utsattes för sitt första ultraljud. Modern fick klä på sig riktiga kläder och vankade tillsammans med fadern upp till barnröntgen på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Först var det vajsing på ultraljudsmaskinen. Modern såg servicekillen komma och gå.
Sedan var det lite vajsing på kvinnan som skulle göra ultraljudet. Ja, vajsing och vajsing. Det var någon slags läkarprao med handledare som var mer intresserade av binjuren (man ser dem bara på nyfödda barn, tydligen) än någonting annat.
Lillebror skrek i högan sky. Det var förfärligt kallt. Men det var å andra sidan allting, jämfört med livmodern.
Strax efteråt gick de på återbesök på förlossningen och fick träffa läkaren. Och det var minsann inte vilken läkare som helst, det var översteöverstebarnläkaren och sköterskorna kvittrade som småfåglar.
Han hette Baldvin. Modern tänkte genast på filmbröderna Baldwin och tyckte det var ett synnerligen tjusigt namn.
Baldvin var från Island. Fast det märktes inte. Han var en synnerligen klok man. Dessutom gick det att prata med honom. Det hade modern inte lyckats göra med den andre översteläkaren Lagercrantz.
(”Alla barn måste vara avklädda när doktorn kommer! Annars går han igen!”)
”Ja, han är nog väldigt bra på att ställa en korrekt diagnos, men den sociala kompetensen är det lite si och så med”, skrattade barnmorskan. Som inte gärna vill träda fram med namn.
Men Baldvin hade social kompetens.
När han undersökte lillebror blev han så till sig så han både bajsade och kissade åt alla håll.
Baldvin skrattade.
”Oj då, han kissade visst sig själv i näsan!”
Men när han kollade igenom ultraljudet var han inte lika munter.
”Vi måste göra ett nytt ultraljud om ett par dagar. För det här gjordes alldeles för tidigt och man kan inte dra några slutsatser av det.”
”Men om vi pratar worst case scenario?”
”I värsta fall kan det bli tal om operation, men troligtvis så kan det här rätta till sig själv, han kan kissa ut det.”
Några dagar senare var det dags för ultraljud nummer två.
Den här gången var det en tysk man som körde runt staven. Han lät ungefär som väderleksrapporten i P1. Men först var han bara tyst och koncentrerad och modern kände instinktivt att det var en man som kunde sin sak. Ingen prao den här gången.
”Det här är inte normalt.” sa han.
”Förlåt?”
”Det här är inte normalt.”
Sedan visade han hur någon gång till urinblåsan försökte pumpa ut urin. Men det kom bara en liten pfffft. Han visade det igen. Pffft.
”Det ska vara en rejäl skjuts där”, sa han.
Modern nickade. Ingen skjuts här inte.
”Så det är nog en förträngning här. Och så är det lite grumligt i vätskan. Det kan hänga ihop.”
”Då blir det operation då?”
Tysken sa att det var inte upp till honom att avgöra.
”Men penicillin fixar väl inte en förträngning.”
”Nej, det är korrekt. Men resten får ni fråga barnläkaren om.”
Barnläkaren kom. Den här gången var det en kvinna och ingen översteöverste alls. Hon skrev en remiss till barnnjurespecialisterna och fixade ett recept på antibiotika så lillebror slapp urinvägsinfektioner i väntan på… ja, vadå?
”Blir det operation?”
”Det får specialisterna svara på. Men det är inget akut.”
”Men troligtvis?”
Det kunde hon inte svara på. Kanske. Det lutade nog åt det i alla fall. Men inte just nu. De måste följa njuren ett tag. Göra många kontroller. De skulle nog bli stammisar hos njurspecialisten.
Jaha tack då.
När de satt i bilen hem och både lillebror och storebror hade somnat, så släppte modern ner axlarna och så kom tårarna igen.
Fadern tittade förvånat på henne i backspegeln.
”Jamen, är inte du orolig?”, snörvlade hon.
Fadern sa att det var väl en himla tur att de hade upptäckt det och att de hade hittat det så fort och tänk vilken tur att de hade landets bästa specialister här och neej, han var närmast GLAD!
”Glad?”, sa modern bestört och kände sig som den ensammaste mamman i hela världen. Med alla sina känslor och tankar och oro inför allt som den lille skulle behöva utsättas för. Och hade de hittat ett fel så kunde de ju hitta hur många som helst. De där våldsamma ryckningarna när han sov, till exempel. Var det helt normalt? Och skelade han inte lite grand? Och hade han inte väldigt konstiga knutor bak på huvudet? Oron var överväldigande. Hon var helt enkelt skiträdd. Tårarna rann i en sakta ström nerför hennes kind.
När de kom hem satte sig fadern ned med henne.
”Jag vill ju tänka positivt, förstår du väl. För att få lite balans.”
”Men jag är väl också tacksam över att de upptäckte det så tidigt och att vi får världens bästa vård… men det utesluter väl inte att jag kan vara orolig och ledsen också?”
”Nej”, sa fadern.
De satt tysta en stund.
”Jag är också jätteorolig”, sa han.
Och då kände sig modern inte så ensam längre.
