Nu är det sex dagar kvar till the D-day. Men modern har läst någonstans att det är sällan barnet föds just på den dagen det var tänkt, snarare typ runt den veckan. Åttio procent av alla mammor föder inom två veckor före eller efter den förväntade födelsedagen. Nittiotvå procent inom en vecka före eller efter.
Modern har därför passerat nittotvåprocentsspärren. Vad göra? Jo, man kan alltid göra lite listor. På vad man bör packa ner i BB-väskan. Fast den är inte så viktig den här gången. Absolut viktigast är faktiskt storebrors väska. Med den kappsäcken ska de sedan överlämna honom till vilt främmande människor i flera timmar. Ja, kanske inte vilt främmande kanske. Veras pappa och barnets pappa har i alla fall umgåtts dagligen under mer än ett halvår när de var pappalediga. Och Vera och barnet är så nära bästisar man kan komma i den åldern. Det är bara det att Vera har börjat bli lite svår. Svår på saker. Ja, ha-galen rent ut sagt. Så fort barnet ens tittar på något så är Vera där, snabb som en vessla och lägger sig över sakerna som någon slags politisk protest. Det kanske det är också. Hon kanske vet vartåt det barkar med hela feminismen. Men ändå. Inte nu, när barnet snart är helt i hennes våld.
Ja, kanske inte helt i hennes våld. Det finns ju ett par trevliga föräldrar där också, som kan se till att det blir åtminstone ganska rättvist. Men i alla fall. Barnet kommer ju inte att ha sin pappa och mamma där för att försvara hans intressen – PÅ FLERA TIMMAR!
Alltså kräver det nogsam planering till vad som ska packas ner i hans packning:
* Pyjamas (Om hon föder efter tio på kvällen och det verkar nästan alla mammor göra. Varför är det så förresten? Finns det någon statistik på det? Det måste hon genast ta reda på.)
* Ombyte med kläder (Om det händer en olycka och det gör det säkert när modern inte är med. Stackars barn, tänk om han blir ledsen. Vem ska då trösta knytet?! Modern får något vått i ögonen.)
* Målarfärger och ett set med nya penslar. (Inköpt på ikea för bara några dagar sedan, tänk, vilken förutseende moder hon ändå är. Det kan de ju dela på utan att det blir slagsmål. Eller? De kanske vill ha samma penslar. Jamen, vad ska hon göra åt det då? Då får de faktiskt ta och skärpa sig!)
*Pingu-videofilmen. (Barnets favorit. Han kan allting utantill. Och den kan de faktiskt inte bråka om. Videofilmen kan Vera rimligtvis inte lägga sig på. Men det är klart, barnet tycker att det är lite läskigt när Pingu drömmer om den där jättevalrossen. Hon måste genast skriva ner instruktioner om att någon måste snabbspola då, eller åtminstone sitta hos honom.)
*Boken om tåg. (Barnet älskar tåg. Där kan det gå minst en kvart utan att han gråter.)
*Och en bil, såklart. (Barnets egen snuttefilt)
* Nappflaska med lightsaft (Så nära sin moder han kan komma utan att hon är där.)
Modern begrundar sin lista. Inte så tokigt. Men har hon verkligen tänkt på allt nu? För hur packar man egentligen en väska full med kärlek och trygghet?
Hon suckar och övergår till att försöka skriva en lista till BB-väskan. Förra gången hade hon ju packat en gigantisk picknickkorg med smörgåsar och bananer och cola och radio och cd-spelare och vetekudde och gudvetallt.
Till ingen som helst nytta. Hon födde två minuter efter att hon anlänt i akutintaget på BB.
”Det brukar gå ännu fortare andra gången”, sa barnmorskan senast.
Så vetekuddar, cd-spelare och smörgåsar får stanna hemma den här gången. Det viktigaste är faktiskt att hon inte glömmer att ta ut linserna, tänker modern och skriver klart sin lista:
OBS TA MED TILL BB:
Journalen från barnmorskan.
Linsetui, linsvätska, glasögon.
Tandborste.
Ombyte med kläder (om vattnet går i taxin igen.)
En dator fylld med nedladdade avsnitt av Vänner och Seinfeldt. Så hon får skratta lite dagen efter…
