Barnet har fått prickar. Igen. Och hela den samlade läkekonsten står handfallen.
Första gången skulle de gå ut till lekplatsen. I hissen sa barnet ajajaj och tog sig för huvudet.
När modern tittade efter så var hela hårbotten och nacken fyllda av stora utslag som verkade föröka sig framför hennes ögon och sprida sig nedåt halsen. Inom bara en minut hade de blivit stora som bölder.
Fadern och modern tittade på varandra.
”Närakuten?”
”Jepp.”
De åkte till Sabbatsberg och lät en sköterska titta på utslagen. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara, men bokade in en tid hos doktorn. Och barnet verkade ju piggt i övrigt. Han lyckades plocka isär en hel kaffeautomat med tillhörande muggutmatare i väntrummet.
Den kvinnliga doktorn var vänligheten själv, men kunde inte för sitt liv begripa vad utslagen berodde på.
”Något insektsbett?”
”Han har varit inomhus de senaste tio timmarna.”
”Något han ätit?”
”Ostsmörgås. Vi tror inte att han är allergisk mot det.”
Doktorn kallade på tre kollegor. Ingen visste vad det var.
”Det är ju så svårt att veta med barn och prickar”, sa de och skrev ut något mot klådan.
De använde aldrig medicinen och nästa dag var utslagen borta.
Andra gången ringde de från dagis.
”Kan ni komma och hämta barnet? Han har fått prickar, det kan vara början till vattenkoppor.”
Visst. Fadern var där inom tio minuter. Barnet hade prickar på sidorna av kroppen. Det såg verkligen inte ut som vattenkoppor, men om de misstänkte det på dagis, så… Nästa morgon åkte de in till sin disktriktssköterska.
Hon tittade och tittade och tittade.
”Pickar!” sa barnet glatt.
Sköterskan log.
”Ja, han verkar ju pigg. Och vattenkoppor är det inte, men det är ju så svårt att veta med barn och prickar”, sa hon och gav barnet ett klistermärke för att han var så duktig.
Två dagar senare var prickarna mirakulöst borta och barnet var på dagis igen.
Tredje gången var det modern som såg prickarna först, när hon skulle byta blöja. Hon trodde först att det var värmeutslag, de hade ju bytt till ett billigare blöjmärke på dagis och nu blev barnet oftare lite röd i baken. Hon smörjde på inotyolsalva och väntade någon timme. Men vid nästa blöjbyte hade prickarna blivit en hel koloni med röda utslag. Hela rumpan var fylld av dessa illröda prickar som såg ut att ha en gul förhöjning mitt i.
”Jaha, nu tror jag nog i alla fall att han har fått vattenkoppor”, sa modern.
Hon ringde distriktsmottagningen nästa dag.
”Under blöjan? Inga blåsor? Ingenting på bålen? Nej, det låter inte som vattenkoppor. Ni får nog komma in så doktorn får titta på det”, sa sköterskan.
Barnet började kunna rutinerna nu.
”Pickar! Mmm-ånga pickar!”, sa han glatt och stretade med benen så doktorn riktigt kunde se hur många de var.
Doktorn tittade och slog i sina böcker. Han kliade sig i håret.
”Jaha, ja, jag vet inte jag. Men det är inte vattenkoppor…”, sa han.
”Jag får be en äldre kollega komma och titta.”
Den äldre kollegan kom och tillsammans stod de böjda över barnets rumpa och vred på de små benen. Barnet var tålamodet självt. Men det hjälpte inte. Numera kunde visst läkare bota cancer och transplantera hjärtan – men när det gällde barn och prickar kunde de absolut ingenting. Nada. Rien. Njet.
De lyssnade på barnets hjärta och tittade i öronen. Ingenting här och ingenting där. Fadern och modern svarade på de vanliga frågorna.
Nej, han hade inte ätit något annorlunda.
Nej, de hade inte bytt tvättmedel.
Nej, han hade inte fått någon ny medicin.
Doktorerna ryckte på axlarna och skrev ut ett recept på en receptfri salva. Tack tack.
”Ja, det är ju så svårt det här med barn och prickar.”
Modern hade lust att skrika.
MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA?! KAN INGEN JÄKEL FORSKA PÅ DET DÅ?!
Men det gjorde hon inte.
Samma kväll var det föräldramöte på dagis. Fadern fick gå medan modern stannade hemma med det prickiga barnet. Nu hade han fått utslag på benen också, och på foten och handen. En halvtimme senare sms:ade fadern.
”Kan det vara höstblåsor?”
Modern googlade. Ja, det kunde det.
Det var visst något som gick på dagis. Tack gode gud för dagisfröknar med lite koll, tänkte modern. Utan dem hade väl varken läkekonsten eller barnen överlevt.
