Det finns mycket att tänka på när man ska bli tvåbarnsmamma. Vad barnet ska heta till exempel. I alla mammatidningar och vänta-barn-böcker finns tips på vilka namn som är populärast och vilka som är på väg ut. Men där hittar modern inga som passar. Hon vill för allt i världen inte ha några vanliga namn.
Nu har de trots allt bestämt sig för ett tilltalsnamn, som är ganska hemligt. Modern vill inte att det ska bli som förra gången, när de trodde att de var ensamma om Elliot. Men när de kom till sandlådan första gången så satt det redan tre elliotar där.
”HÄRMISAR!” , ville hon skrika. Men hon vågade inte, för då var hon rädd att bli portad från lekplatsen i all framtid.
Även ett andranamn är ganska klart. Men det tredje då? Barnets storebror har tre och då måste lillebror också få det, i rättvisans namn. Annars kanske det nya barnet stämmer sina föräldrar för att de har negligerat honom. Hon har hört talas om barn som gör sånt.
Modern suckar och tänker att det vore mycket lättare om hon levde bland maorifolket på Nya Zeeland. Där har de ett alldeles eget sätt att bestämma vad barnen ska heta. En lång lista med tänkbara namn läses upp för den nyfödda bebisen, tills barnet nyser – det är tecknet för att det är rätt namn.
Men innan dess, då? Hur ska de göra när det är dags för att föda? Vem ska ta hand om storebror? Tänk om hon får värkar under arbetstid, när alla är på jobbet och inte kan komma ifrån! Eller mitt i natten när ingen orkar svara i sina mobiltelefoner. Och tänk om det tar för lång tid för dem att pallra sig hem till barnet – förra gången födde ju modern på två minuter och de säger ju att det går ännu fortare med andra barnet. Herregud, hur ska hon hinna in?! Hon kommer bombis att tvingas föda i hallen medan alla tittar på. Stackars barn.
Sedan är det det här med hämtning på dagis. Med ett barn är det en ren njutning. Barnet kommer springande in i famnen på sin moder och det blir pusskalas i flera minuter. De har ju längtat efter varandra hela dagen!
”Men när man får en bebis till, som man ska ha med sig, då blir det rena helvetet”, säger Ebba.
”För då blir man alldeles svettig av att bebisen skriker. Och så måste man lyfta ut det vagnen med en babylift – för man får inte ta med sig vagnen in. Och man kan inte ställa babyliften på golvet för då kliver de andra barnen rakt på bebisen. Och så måste man leta upp det äldre barnet som inte alls vill gå därifrån och så får man leta efter kläder som är försvunna och… och hela tiden skriker bebisen och svetten bara rinner på en och man är helt säker på att man ska få panik.”
Ebba andas in.
”Men det är det aldrig någon som berättar.”
Så nu har modern ångest över det – och över hur hon ska transportera hem de båda barnen när hon väl fått ut dem från dagiset. Ska de skaffa tvillingvagn? Barnet vill i alla fall knappt sitta i vagnen längre. Vore det inte bättre med ståbräda? Fast då kanske han blir svartsjuk över att bebisen får sitta men inte han. Hur vet man för övrigt vilken ståbräda som passar? Förresten måste de skaffa en babylift också. Ack ja.
Modern undrar hur maorerna gör på Nya Zeeland. Hon tvivlar på att de kör med ståbräda.
CITAT:
”Att skaffa barn är inte som att skaffa ett husdjur. Det är mer som att få Bette davis med PMS som inneboende.”
(sagt av trebarnsmamman Christina)
