Lucia. Som de flesta tonåringar kommer jag inte ihåg mycket från min ungdoms luciatåg.
Men jag minns två kvinnor jag lussade för. Den första hette Alva och var skolvärdinna på Dammfriskolan i Malmö. Hon hade ett litet bås strax utanför skoltandläkaren (som borrade ned en livslång tandläkarskräck rakt ned i tandroten). Alvas bås var som en gammaldags lanthandel. Där fanns allt, plåster, barnböcker, borttappade vantar, nål och tråd, en termos med varm choklad och ett till synes outsinligt förråd av vetebullar. Alva vandrade outtröttligt omkring i rasthallen och samlade ihop alla vilsna själar. Hon klappade det blivande Hells Angels-gänget på kinden och sa med mild blick att ni får inte spotta på golvet, pågar. Det vågade ingen säga till dem senare i livet. Men till Alva sa de till och med förlåt. Alva blåste på knän och torkade tårar och bjöd på bullar om man ville prata. Hos henne satt jag ofta, så ofta jag någonsin kunde. Hon var så nära en ängel man kan komma i detta liv.
Den andra kvinnan heter Sirpa. Hon var min lärare på Borgarskolan. Då var jag 17 år och hade flyttat hemifrån och var äntligen fri från helvetet och skulle klara mig själv. På ett halvt studiebidrag sa staten, eftersom jag var under 18 år. Och man kan springa och man kan gömma sig och man kan byta namn och färga håret, men ett alkisbarns barndom hinner alltid i kapp. Jag bröt ihop. Jag låste in mig och gick ned mig i skiten och jag visste att ingen skulle sakna mig om jag låg och dog. Jag ville väl inte ta livet av mig, men jag ville gärna sova i hundra år och när jag vaknade skulle allt vara bra igen.
När jag inte hade varit i skolan på två veckor kom Sirpa hem och ringde på dörren. Jag sov djupt i min lägenhetsmisär. Men hon gav sig inte. Hon ringde igen och igen och igen och när jag inte öppnade ringde hon på telefonen och på porttelefonen. Till slut stod jag inte ut längre och tog mig upp ur koman och slet upp dörren.
– Vad fan vill du?!
– Hej, jag har saknat dig, sa hon. Hon, som var en alldeles nyutexaminerad liten fröken
– Jag tänkte att du kanske ville hänga med på Friskis & Svettis, sa hon. På fullt allvar.
Då började jag skratta. Jag skrattade så jag tvingades sätta mig ned i trappen i nattlinnet och hålla i mig i ledstången.
Snälla, rara, lilla Sirpa.
Jag tror att hon kan ha räddat livet på mig där. Inte för att det skulle ha hjälpt med ett gympapass, men just det att hon inte tänkte låta mig ligga och ruttna bort, så som min mamma skulle göra tjugo år senare.
Vi var tio stycken som lussade hemma hos Sirpa den luciamorgonen. Först ville hon inte öppna när vi ringde på. Men vi gav oss inte. Och när vi väl släpptes in och hon hade smusslat undan någon karl som hade rufsat till änglahåret på henne, då blev hon riktigt rörd. Det minns jag.
