Modern har äntligen fått flytta hem, efter en vecka på luftmadrass på jobbet. Men det är knappt. Hon får sova vid lägenhetsdörren. Ty om barnet får upp vittringen på att hon är hemma, då är det kört, då ylar han hela natten.
Så hon ligger där, bland alla fotsvettsosande skor i hallen, på två soffkuddar. Med ögonbindel och öronproppar. Hon försöker tänka på alla gånger hon tågluffat och sovit ännu obekvämare, så det här är egentligen en ren barnlek.
Om det inte hade varit för – Lennart.
Första natten låg modern innanför dörren, och tyckte att det var rätt mysigt att ligga där och ha lite koll på grannarna. Vilka som kom hem mitt i natten och vilka som kanske inte var helt nyktra och vilka som till och med hade damsällskap med sig hem.
Hon kände sig lite som en smygande busunge och slocknade till slut lyckligt med ögonbindel och öronproppar. Hon sov med öppen mun, för så trött var hon. Det var kanske ingen vacker syn, men vem skulle se henne?
Znarrrrrk… znarrrrk… znarrrrk…
Pang!
Floff!
OOOOOOUUUFFFF!
Det var tidningen som kom. Söndagstidningen. Den var väldigt tjock – och rakt ner i munnen på modern. Hon satte sig upp och slog pannan i byrån och spottade ut tidningen.
Brevlådan öppnades igen.
”Oj. Hurerefatt?”
”Jorå”, sa modern och sökte efter ljuset tills hon kom på att hon hade ögonbindeln på.
Hon tittade upp genom brevlådan. En ung man stod och tittade förskräckt på henne.
”Behöver du hjälp?”
”Närå. Ingen fara. Bara lite jobbigt att få DN i nyllet.”
Tidningsbudet kliade sig på hakan.
”Men varför ligger du där? Är du full?”
”Nej, nej… barnet… äsch, det är en lång historia. Men jag ligger nog här i morgon också. Så om du vill vara så bussig att lägga tidningen utanför då?”
Han såg väldigt tveksam ut.
”Visst. Säkert att du inte behöver hjälp?”
”Jättesäker. Tack… vad heter du?”
”Lennart”
”Tack Lennart.”
”Eh… okej… okej…”.
Brevlådan åkte igen. Lennart stod kvar en stund utanför och verkade fundera. Sedan sprang han nerför trapporna och ut ur porten.
Nästa morgon vaknade modern av att brevlådan öppnades.
”Hej”.
Det var Lennart.
”Hej hej.”
”Jag lägger tidningen här utanför då?”
”Ja, gör du det.”
”Och du behöver ingen hjälp?”
”Nix.”
”Okej… okej…”
Brevlådan gled igen, Lennart försvann och modern somnade om.
På tisdag morgon vaknade modern som Pavels hund när hon hörde grannarnas brevlådor tjonga. Lennart verkade stanna upp en stund vid hennes. Men sedan fortsatte han bara. Modern kände sig lite besviken.
Okej, okej, då var det slut på den bekanskapen då.
”Jaja, lika bra det, kanske”, suckade modern.
För i natt tänkte hon försöka flytta in i lägenheten. Om hon fick för barnet.
