Vissa dagar är modern en parodi på sig själv. Den nya mamma-tidningen ger henne tips om hur hon ska matcha barnets napp med handväskan och hur hon ska få den där mammalooken à la Pamela Anderson. Men de enda filmstjärnor som mamman liknar är rena skämtgubbarna.
Som den dagen hon skulle ta ett livmodercellprov hos barnmorskan. Barnet vände direkt upp och ned på alla rutiner han någonsin haft. Här skulle minsann inte alls ätas och sovas som brukligt var. Och kläder var någonting alldeles otäckt. Modern blev nervös. Fadern tog över barnet.
Fåsenu. Hur mycket var klockan? När skulle hon vara där? Hon hade en timme på sig. Var var bussremsan? När gick förresten bussen? Var var blanketten man skulle fylla i? Var det inte någon som sa att det kunde bli fel provsvar om man nyss fött barn och ammade? Då kanske hon inte ens fick göra testet. Och hade i så fall slösat bort flera timmar av sitt liv i onödan. Kläder. Hon måste ha kläder på sig. Om hon skulle ringa och fråga huruvida hon kunde ta testet nu eller ej. Var sjutton var telefonkatalogen? Leta, leta, leta. Ingen telefonkatalog. Den hade nog barnet lekt sönder. Eller ätit upp. Fadern undrar om hon sett barnets ena socka. Snart skulle hon missa bussen. Tänk om hon faktiskt hade cancer. Tänk om hon plötsligt blev livshotande sjuk. Hur skulle det då gå för familjen? Nej, inte tänka på det nu. Rusa iväg till bussen. Glömde bussremsan. Förbannat. Hon har helt fel skor på sig. För ösregn. Och kräkfläck på axeln.
Precis när hon rusade fram till bussen körde busschaufförseländet iväg.
?Må han få många elaka barn?, muttrade modern.
Tänk om hon inte kunde ta det där bannade provet. Om hon bara hade ringt innan… och inte hade hon hunnit duscha. Åååhhhh… Stackars gynekolog. Modern sprang genom regnet till sjukhuset. Virrade omkring i jakt på barnmorskornas provtagningsställe. Hittade dörren. Den satt fast. Modern tog i för kung och fosterland. Dörren for upp med ett schwung! Modern gjorde entré som Kramer i Seinfeld. Med håret på ända, skjortan utanför brallorna och med stirrig uppsyn.
”JAG HAR PRECIS FÖTT BARN!” deklarerade modern.
Ett tjugotal glåmiga och förvånade blickar vändes mot henne. Det blev alldeles tyst.
”OCH JAG AMMAR!” lade hon till.
Modern försökte få upp blixtlåset på kappan, men det hade gått i baklås. Hon joxade och trixade och svettades och snubblade som Papphammar.
”Vi brukar rekommendera att provet inte tas inom två veckor efter förlossning”, sade tanten bakom disken.
”HAN ÄR SEX MÅNADER! OCH JAG FÅR INTE SOVA”, skrek modern innan hon kom på att hon glömt att ta ut öronpropparna. Utan dem skulle hon inte få sova över huvud taget.
Modern tappade patientbrickan i golvet. När hon böjde sig ner för att plocka upp det slog hon huvudet i disken. Aj! Hon for upp igen och spräckte blixtlåset på kappan. Åttahundra spänn åt skogen. Hon suckade och satte sig att vänta. Det blev hennes tur. Eller tur och tur…
”Jag hann inte duscha”, muttrade hon ursäktande till barnmorskan och klev upp i stolen.
Barnmorskan log.
”Det går i alla fall mycket lättare om du tar av dig byxorna”, sa hon.
Oj. Morsan svingade sig upprätt igen. Och trillade ner mellan benstöden. Aj.
”Om du bara visste hur många som gör sådär”, sa barnmorskan och hjälpte modern upp. Utan brallor i tyrolen lyckades de sedan med gemensamma krafter se till att ett prov blev taget.
”Har jag cancer?” undrar modern.
”Förmodligen inte. Men en bula i pannan. Här, blöt den här i kallt vatten och håll PMot pannan.”
Nu fick modern inte upp blixtlåset i gylfen. Hon försökte dra ner skjortan och upptäckte en kletig bananfläck mitt på magen.
”Varför ser aldrig mödrar ut som jag i modereportage? Eller i filmer? Jag ser bara ut som en korsning mellan Kramer och Papphammar”, suckade modern.
”Det är inte fy skam att spela huvudrollen i en komedi”, log barnmorskan.
Hon kanske hade rätt. Men sedan gick modern i alla fall och köpte den där tröjan som skulle göra att hon såg ut som Pamela Anderson. Hon struntade dock i att matcha handväskan med nappen. Någon måtta fick det vara.
MAMMAN ANNA LINDH
Anna Lindh berättade en gång i en intervju för Dagens Industri om hur hon
hade suttit i ett telefonmöte med den ryska motparten Igor Ivanov. Under
samtalet, som tolkades till ryska, kom den då treåriga sonen Filip gråtande
efter att ha gjort sig illa. ”Kom, kom lilla gubben”, viskade hon till sonen
med sin allra mest sammetslena röst. Och när det sedan blev alldeles tyst i
luren insåg hon att tolken hade översatt det också.
