Vilken underbar dag för ett lopp! Och i vackra Stockholm. Jag har trott att Salomon City Trail var för de hårdaste och tuffaste löparna. Men nu var jag personligt inbjuden – så då vågade jag mig dit. Och det fanns rätt många som jag. Glada motionslöpare. Kul!
Först var det ett knattelopp för de minsta. Vi klappade och hejade och sedan provade jag skor. Salomon hade låneskor som man kunde springa i. Sprillans nya. Och eftersom jag gått och sneglat på ett par ett tag – men trott att jag har alldeles för breda fötter, så frågade jag lite försynt om de hade några breda.
Jag fick prova de rosa. Snygga och sköna direkt. Men jag var ändå lite skeptisk. Man vet ju inte hur ett par skor sitter förrän man har sprungit ett lopp i dem. Gammalt djungelordspråk.
Och inte visste jag vilken form kroppen var heller. Jag visste bara att jag var på förbaskat gott humör och hittade många träningskompisar och läsare bland medlöparna. High five på det!
Jag hamnade skrämmande långt fram i vid starten men tänkte att det bara är att hålla till höger. Bara du håller till höger kommer allt att gå dig väl i livet. Ett annat gammal djungelordspråk.
Och sedan fem, fyra, tre, två, ett, noll – pang! Starten gick och alla glada kutade iväg i solskenet. Jag hade ju helt nya löparkläder från Salomon och mest nyfiken var jag på om brallorna skulle sitta där de borde eller börja glida ner i grenen. De satt där de skulle, kan jag meddela. Hela loppet. Och fick mig att känna mig snygg. Tror till och med att de hjälpte mig hålla in femkronan. Åtminstone kändes det så. Älskar!
Även vindjackan var ett stor hit. Trodde att jag skulle bli alldeles för varm i den, men den höll vinden borta och släppte samtidigt ut värme. Så den får också toppbetyg.
Loppet då? Jomen, herregud, vilket roligt lopp! Det var så mycket kringelikrokar och upp och ner för backar och så mycket vackert att titta på att jag helt glömde titta på klockan. Plötsligt hade jag sprungit tre kilometer och nästa gång hade jag sprungit två till.
I trapporna blev det lite trångt, men det såg jag bara som ett bra tillfälle att få ner pulsen. På Slottsbacken kom min favoritspringfröken Fredrik Hjorth ikapp mig och tjoade om femkronan och kontrollera andningen. Faktum är att jag sprang i alla backar utom en, den brantaste och längsta. Och det tycker jag är helt okej. Som Fredrik brukar säga: Till och med de brittiska elitsoldaterna går i uppförsbackar. Jag har ingen aning om huruvida det stämmer, men det låter bra.
Uppe på Söders höjder var utsikten magnifik och en sådan här dag kan man bara älska Stockholm, med sitt glittrande vatten och vackra Riddarholmen, Gamla stan, Söders kullerstensgator och Kungsträdgården med sina blommande körsbärsträd.
Och skorna, de hade ett helt makalöst grepp! Både på lera, kullerstenar, grus och berg. Jag är på riktigt imponerad. Stötdämningen var också den bästa jag varit med om. Så dessa måste jag bara ha! Citytrailskor de lux!
Efter sju kilometer lyckades jag dessutom spurta in i mål och är sjukt nöjd med mig själv och loppet. Eller som många människor runt omkring mig utbrast efter loppet: Shit, va kul!
Exakt så. Tack Salomon City Trail, det gjorde ni fantastiskt bra. Och alla vi som sprang också.
