Det var länge sedan jag läste en så vansinnigt, rolig, halsbrytande, underbart, härligt, shakespearianskt dramatisk bok. Och den är för ungdomar!
Förr eller senare exploderar jag av John Green borde få nobelpris i litteratur. Eller filosofi. Eller allmänt välbefinnande och läsglädje. För om den är för ungdomar så är jag en ungdom på 47 vårar. Den här boken fångade mig på första sidan och sedan ville jag över huvud taget inte mer bli störd. Jag grät och skrattade högt om vartannat. Och led alla helvetes kval när den höll på att ta slut. Det blir inte bättre än så här. Så köp hela klassuppsättningar och dela ut till behövande ungdomar.
Köp den här. Hundraelva spänn. Årets fynd!
Så här skriver Bonnier Carlsén om boken (och grattis grattis till att ha gett ut detta mästerverk!:
”Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig – det är vetskapen om att hon ska dö).
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp.
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.
Det här är en berättelse om cancer, visst, men det är framförallt en förkrossande vacker och gripande historia om livet, Hazel Grace och Gus. Om att vara ung och ändå stå med ena foten i graven. Om att tro att man aldrig mer kommer att bli glatt överraskade. Om att få sin sista önskan uppfylld.
Att få beröras på så många sätt, skratta, komma till insikter och gråta, är litteratur när den är som allra bäst.”
