För en tid sedan fick jag ett brev från en läsare, Nike Wagner, som berättade att hon ville skriva en skoluppsats om min bok, Hungerflickan. Jättekul, tyckte jag – och bad henne skicka uppsatsen när den var klar – det är alltid roligt för en författare att få lite feedback.
I veckan fick jag läsa hennes uppsats, i form av ett brev till huvudpersonen i boken, Irmeli. Hon berättade också att hon hade fått högsta betyget för sitt skolarbete, A (MVG)! Så coolt!
Jag har fått Nikes tillåtelse att publicera hennes brev med många väl genomtänkta frågor och funderingar:
”Klagstorp
Söndagen den 14 oktober 2012.Hej Irmeli,
Nu har jag läst boken Hungerflickan, som handlar om dig och din uppväxt. Du väcker stora känslor i mig, speciellt ditt stora hjärta. Du fortsätter att älska din pappa dag ut och dag in, trots allt han har gjort mot dig. Efter alla slag, efter alla elaka ord och efter alla nätter som du hört honom fylla på sitt vinglas så har du ändå fortsatt att älska och att hjälpa honom. Du hjälpte honom med att få upp honom på morgonen med hjälp av kaffe eller också sjukanmälde du honom på hans jobb. Men framförallt så fortsatte du att genuint att älska honom. Det visar mig hur starka band kan vara mellan människor.
Du berättar i boken att du flyttade ifrån din mamma på grund av allt det hon gjorde mot dig, och det tycker jag var starkt av dig. Sen förlorade ni kontakten. Men jag anser inte att din pappas beteende var mycket bättre med tanke på att hans kvinnor som han hade under åren inte tyckte om dig och klargjorde det tydligt och hårt. Med alla hårda ord från dem, från din pappa och ensamheten han skapade för dig. Jag förstår att du var tvungen att göra något för att överleva, och du tog till mat för att dämpa dina känslor.
Jag själv har svårt att tänka att jag skulle klara av att gå igenom det som du gjort. Och att bo kvar så länge hos din pappa. Jag känner själv igen mig i vissa delar av det du berättar. Att du stannade i situationen du befann dig i tycker jag är starkt av dig men jag tänkte några gånger att du kanske hade kunnat komma ur din ätstörning fortare ifall du flyttat därifrån lite tidigare. Men å andra sidan, var ska man ta vägen om man inte kan leva med sina föräldrar?
Att du till slut lyckades att ta dig därifrån för att bo i en lägenhet var modigt. Tyvärr mådde du redan för dåligt för att bo själv och det var tydligt att du inte klarade av riktigt att ta hand om dig själv, eftersom du fortsatte att hetsäta och spy. Till slut tog du hjälp och bodde en tid på ett hem. Där verkade du vara glad och din varma personlighet kom fram. Tyvärr blev du utkastad då de kom på dig med att spy en gång. Enligt mig borde de ha hjälpt dig mer, istället för att kasta ut dig. De borde på olika sätt ha hindrat dig från att göra dig själv illa, eftersom det du gjorde hade blivit ett beroende som du själv inte kunde få stopp på.
När du var tillbaka i din lägenhet fortsatte ditt liv som vanligt igen tills du faktiskt lyckades ta dig ur ditt beroende. Hur du gjorde detta förstod inte riktigt jag, men huvudsaken är att du klarade det. Sen träffade du en man som du kallar Adam och fick barn vilket skapade en tillvaro där du fick vara genuint glad.
Jag som läsare blir stolt över att du gjorde det, att du lyckades få ordning på ditt liv trots din uppväxt.
Det som hände Irmeli fick mina tankar att snurra, några delar gjorde mig arg, andra delar sorgsen. Det du har gått igenom är långt ifrån mitt eget liv, men språket i boken gjorde att det kändes så nära. Det är som att det hänt någon nära mig, och som läsare får jag förståelse och känner sympati med dig.
Språket i hela boken är fantastiskt, man blir fast från första sidan till sista. Jag får också små bilder i huvudet på hur du bodde och hur du hade det. Detta tycker jag är väldigt bra för att det gör att läsaren dras in i boken, så var det för mig med en gång.
Boken sänder också ut ett viktigt meddelande. Genom att berätta detta kan andra ta åt sig och se att de inte är ensamma. Jag tror att det är de som många söker i böcker och i den här kan de hitta tröst och styrka.
Boken väckte också en del frågor hos mig. Var det så att du hade större tolerans för din pappas beteende än för din mammas, och i så fall varför? Hur gjorde du för att komma över detta och kunnat gå vidare?
Jag är glad att jag läste Hungerflickan och fick ta del av ditt liv. Det gör en uppmärksam på att alla människor har det olika och jag beundrar dig efter allt du klarat av. Ta hand om dig i framtiden.Med vänliga hälsningar
Nike Wagner”
