Äventyr 41: Vandrande barnteater

IMG 3229

Vi såg ett tips i Norrtelje tidning, om vandrande barnteater, ”Busungar på stan”.
”Det här måste vi testa!”, jublade jag. Barn, kultur och motion – samtidigt – vilken lysande kombination! Och Gunnar var med på noterna. Det var Robert Sjöblom, känd från en herrans massa svenska filmer och tv-serier, som stod bakom både manus, regi och nu spelade flera av rollerna – och med bravur dessutom. Till sin hjälp hade han Martin Karlsson.

IMG 3233

Handlingen kanske inte är den mest rafflande egentligen, på pappret. Teaterpjäsen handlar om Emelie och Ivan som bor med sin mormor i det lilla röda huset i Roslagsmuseets park. En dag försvinner deras lilla hund Tuffs – och de ger sig ut på jakt efter hunden, genom staden. Men kanske är just en försvunnen hund och arga tanter och bjäbbande katter det mest spännande som finns när man är barn. Åtminstone om det plötsligt ropas och skriks lite överallt.

IMG 3238

För Robert Sjöblom hinner knappt börja berättelsen förrän vi hör ett himla ljud nere ifrån ån och måste rusa dit. Och sedan är det fullt med ledtrådar i gräset och på stigarna och inne på hemliga gårdar över hela Norrtäljes innestad. Robert Sjöblom berättar med inlevelse om de som en gång bodde i husen vid ån. Han berättar om hur det var att vara barn i början av förra seklet. Och ungarna i den interaktiva publiken lever sig verkligen in i berättelsen. De smyger utanför fönster, går balansgång, klättrar upp och ner för branta backar, letar ledtrådar och trycker sig igenom plankorna på trasiga staket.

IMG 3248

Jag var fascinerad över hur Elliot, Movitz och Lykke fullkomligt älskade berättelsen. Elliot och Movitz ville gå balansgång flera gånger och kröp lyckligt när det var dags att krypa. Movitz hittade fjädrar och ett koskelett med rött hår (!) och ett jättegammalt fiskespö. Elliot, som från början hade deklarerat att man minsann inte ville vara en busunge, var näsan busigast av alla. Och Lykke, som var så väldigt supertrött innan pjäsen började, sögs upp av spänningen och ville inte missa ett ögonblick. Hon fick visserligen sitta på pappas axlar, men då fick hon å andra sidan första parkett. Och när Tuffsan faktiskt hittas, på riktigt, uppe vid Pythagoras museum, så ramlade nästan barnen baklänges av upphetsning.
”Va?! Har Tuffsan varit därinne i hundra år!”
Busungarna fick ställa sig på kö för att klappa hunden, som självklart var Roberts egen jycke. Och man kunde tro att de aldrig hade klappat en hund någonsin förut, så stort var det.
Till och med den gamla skorpan de fick efteråt smakade mumma.
På kvällen frågade jag Movitz om han kom ihåg vad pjäsen handlat om.
”Jaa! Det var en flicka som hette Emilie och en pojke som hette Ivan och deras mormor skulle åka till sin syster för hon var sjuk. Och då sa hon att Ivan skulle hugga ved och Emilie skulle kratta och städa hos hönsen och…”
Han kom ihåg exakt hela pjäsen! Och Elliot och Lykke fyllde i när Movitz glömde en detalj. Fantastiskt.

KOSTNAD: 80 kronor per person.

BETYG:
Gunnar: 5. Kultur och rörelse i ett. En teaterföreställning som sitter kvar länge, både i ben och sinne.
Hillevi: 5! Fullkomligt genialisk idé att låta ungarna lära känna en stad genom att ha busig och interaktiv teater med rörelse. Barn vill inte sitta still. Om Martin Karlsson bara lär sig prata vänd mot publiken skulle det ha blivit en guldstjärna också.
Elliot: 4. Det var roligt när Movitz hittade koskelettet!
Movitz: 1000! Det var roligast att hitta ledtrådar. Jag hittade Tuffsan också – en riktig hund! Den gapade och hade klor, alltså fötter.
Lykke: 130. Roligt och spännande och Tuffsan var söt på riktigt.

1 kommentarSkriv en kommentar

  1. Pingback: Succé för Busungar på stan i Norrtälje | Turteatern

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.