Jag skrev en gästkrönika i SFS-journalen, för Socionomer inom familjehemsvården:
Sätt en socialsekreterare
på varje skola!
Tålamod är inte min bästa gren. Om man säger så. Kanske hänger det ihop med att jag är ett maskrosbarn och vet hur evighetslång en enda dag kan vara när pappa eller mamma dricker, hur ända in i märgen den där ensamheten kan värka och svida och hur mycket kraft det går åt för att klara ännu en kris, fast man kanske inga krafter har kvar.
Kanske är det för att jag vet att det i dag finns 400 000 barn som lever med föräldrar som super. Lägg därtill att 20-40 procent av befolkningen – även föräldrar – uppger att de lider av psykisk ohälsa. Och så plussar vi på med att en tre ungdomar mellan 15-25 tar livet av sig varje vecka och tio gånger så många försöker.
Då är det lätt att känna, herregud, vad väntar vi på?!
Redan 2007 tillsattes en barnskyddsutredning med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen. 2009 lämnades ett slutbetänkande där det föreslås drygt 40 förändringar av nuvarande bestämmelser.
Några exempel:
* Barn ska få utökade möjligheter att kunna tala med och få hjälp av socialtjänsten, oberoende av vårdnadshavarens samtycke.
* Socialtjänsten ska kunna följa upp ett barns situation, även när föräldrarna motsäger sig detta, om det finns befogad oro för att barnet far illa.
* Varje barn som omhändertas ska få en egen socialsekreterare, som ska besöka barnet minst fyra gånger per år och så långt som möjligt föra enskilda samtal med barnet.
Självklarheter, kan man tycka. Men utredningen hade i juni 2011 inte lett till något förslag från regeringen. Återigen: Vad väntar vi på?
Kanske visar detta på att det fortfarande är för långt mellan socialtjänsten och den vanliga människan. Man är livrädd för ”familjepolisen”, för alla har sin skit. Men jag vet att det finns en uppriktig vilja att hjälpa barnen, om man bara hittar dem. Därför anser jag att man ska ha en socialsekreterare på varje skola.
I skolan har man närkontakt med alla barn. Då blir socialsekreteraren inte längre någon ”familjepolis”, utan Gunilla, en rätt trevlig människa som man kan slinka in hos och få lite goda råd av. Lärare, kuratorer och skolsköterskor kan slå sina kloka huvuden ihop och hitta bra lösningar för varje barn – kanske långt innan det har gått så långt att man måste omhänderta ett barn.
För i min barndom, så var fosterhem det yttersta straffet. Tyvärr funkar det fortfarande fruktansvärt dåligt med kontroller av fosterhemmen och uppföljningar av barnens behov. Många omhändertagna barn faller mellan stolarna och lämnas åt sitt öde. Igen och igen och igen.
