Det här är livet! Livet!

nmt.png

(Jag glömmer alltid att ta kort, så det får bli en glad arkivbild på bästa NMT-gänget.)

Jag är så dancing-in-the-street-lycklig efter ännu en underbar morgon i Lill-Jansskogen med bästa NMT-gänget.
Och jag visste det. För det var Galne Gunnar, som egentligen inte är galen utan bara totalt urskön norrman, Gunnar Øye som höll i passet. Och han gör mig lycklig, så är det bara.
Han gör oss alla lyckliga. För att vi får springa som barn i skogen. Fort, fort, fort, i total galopp över stock och sten, uppför backar och nerför backar. Och sedan ner på magen eller i ”fri vila”. Vilket i Gunnars fall betyder att man står och försöker återfå flåset i armhävningsposition.
Och jag tänker att det fanns en tid när jag inte tyckte om att svettas.
Hahaha!
Nu älskar jag det. Nu älskar jag att pusha min kropp, att övertala den att kunna lite till, lite till, några fler armhävningar, en uppförsbacke till. För ni har väl inte glömt att det här är internationella älska-uppförsbackar-månaden?
September, säger ni? Nej, det var bara övning. Vi ska älska uppförsbackar ända fram till december. Då ska vi älska uppförsbackar i lårhög snö. Jajjemän.
Men i dag var det en av sommarens sista underbara dagar och svettpärlorna glimmade och solgläntorna glittrade i skogen och det var fullkomligt underbart att få doppa huvudet i vattnet på bryggan när vi gjorde ryggövningar.
Och sedan uppför hoppbacken med lätta steg, uppåt, uppåt, uppåt och man försöker älska den där backen men den är ju helt evighetslång! Och när man tänker att nu, nu, nu är jag nog snart uppe, då tittar man upp och inser att nähä, man har halva backen kvar. Och då måste man ju älska den lite till.
Sedan gjorde vi det en gång till, alltihop, bara för att det är så härligt och sedan gjorde vi situps med stockar och jag fick stocken i huvudet – tjong! – och groggade till mig lite, men bara lite och sedan sprang vi vidare över stock och sten och grenar och lera och uppför och nerför och kastade oss upp och ner och upp och ner och sa HOY! på norska så många gånger så vi tappade räkningen.
Och när vi kom fram till ÖIP så var jag faktiskt nästan helt slut igen. Sådär härligt underbart genomkörd och rosig om kinderna. Tillfredsställd. Ni vet. Helt jädrans tillfredsställd. Och jag tänkte som så ofta förr: Det här är livet! Livet!

1 kommentarSkriv en kommentar

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.