Man måste försöka besegra sina rädslor, eller hur? Men ska man besegra någonting så kan man inte vimsa runt som jag har gjort de senaste veckorna.
Och jag ska inte klaga. Det ska jag verkligen inte. Men jag befinner mig lite i limbo just nu. Mellan basic-träning och tränings-träning. Jag vet. Det låter förvirrande. Ibland är Nordic Military Training lite förvirrande. Men.
Tillbaka till mig. Och mina endorfiner. Jag får dem numera bara när jag kör träning. Och då är väl allt gott och väl? Tja, om man gillar att tvingas ta hjälp då och då. Och det gör inte jag. Inte i längden. Kan själv!
”Jamen kör basic ibland, så du kan känna dig stark, och träning när du känner dig på topp”, löd rådet som jag skulle följa.
Jag provade basic. Igen. Och för bara en månad sedan hade jag tyckt att det var ett kanonpass och skuttat lycklig därifrån.
Men nu vill jag annat. Jag vill köra skiten ur mig själv, på ren svenska. Jag vill vara så slut så jag knappt kan andas. Den lyckan jag känner då. Den. Det är den jag vill ha.
Och det hade kanske gått alldeles utmärkt – om det inte var för de där jädrans uppförsbackarna. Bannade älskade hatade uppförsbackar. Jag får en panikattack bara jag tänker på dem. Bara jag ser en uppförsbacke låser sig luftrören och hela systemet stängs av. Soppatorsk i skogen, varenda gång. Synnerligen frustrerande.
Men nu har jag – äntligen – en plan. Och den börjar i morgon bitti.
Med lite lyxcoachning av världens bästa Marathon-Mia Thomsen. Vi ska prata träning och taktik och backintervaller. Sedan kör vi så det ryker. Med en sjujädrans kraft i uppförsbackarna. Tills jag har vunnit över den rädslan också. Jajjemän. Nu kör vi.
