Äntligen fick jag simma i Uggleviken!

Efter en latmaskvecka på Mallis var jag lika nervös som vanligt inför NMT-passet i går kväll. Det hör liksom till. Lite som innan man går på en scen för att hålla föredrag. Lite ”varför-gör-jag-det-här-egentligen?”
Men svaret finns ju redan där i omklädningsrummen på ÖIP, där förväntan och skratt varvas med nervösa sista-minuten-kissningar och djup inhalering av allmänna astmamediciner. För det lyser i allas ögon, det där förväntansfulla, kittlande, busiga. Det är skratt och ryggdunkningar och glada tillrop.
Mest av allas ögon kanske Brutale Brunos ögon glittrade i går när han fick hand om oss i basicgruppen. Ser han sådär lycklig ut, vet man att det är något extra lurt på gång.
Och jajjemän. Efter rejäl uppvärmning med intervaller med burpeesar, situps, armhävningar i alla möjliga och omöjliga vinkar, baklängesspringningar, boxningar i magen, björngång och grodhopp och fan och hans moster, så var det dags för själva buset:
Som att tvingas gå i björngång nerför skidhopparbacken.
”Nej, jag klarar det inte!”, sa jag.
”Inte med min höjdskräck!”
Jag var helt övertygad om att jag skulle tippa framstupa och kana nerför hela backen med tänderna först.
”Det klarar du visst, jag går framför dig!”, sa Bruno.
Och han hade ju rätt. Vi fick gå framåt och bakåt och framåt och bakåt tills armar och ben skrek av smärta och sedan – Yi-haaaa! – så fick vi åka nerför backen på rumpan! Barnsligt roligt.
Sedan var det – tjosan hejsan – plask i näckrossjön bland slajm och lera och köra intervaller uppför skidbacken igen. Uppför backen, nerför backen, ner i sjön, uppför backen, nerför backen och ner i sjön.
Och min barnsligt lyckliga, endorfinstinna skalle tänkte:
”Äntligen fick jag bada! Äntligen fick vi simma till bryggan! Och vad vackert det är när solen går ner över sjön!”
Vi simmade klädsim med gympadojjor som var som klumpfötter – synnerligen intressant upplevelse – och eftersom folk stod och fiskade på bryggan fick vi snällt vada upp på land igen genom lera och slusk.
”Helvete, vad du luktar! Hahaha!”
”Ska du säga! Hahaha!”
Gladare, blötare, rufsigare och lerigare gäng än det som till slut plaskade in på ÖIP igen får man leta efter.
Efter tjugo muntra upphopp sa kompisen Eva det som vi alla tänker efteråt:
”Fan, vad starka vi var i dag!”
Det är just därför jag älskar Nordic Military Training.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.