I går var det dags för årets första lerpass med NMT.
Snön var äntligen borta, broddarna likaså – och nu var det dags att skita ner sig.
”Skydd!” skrek Jens – och då var det bara att kasta sig ner i leran.
”Mina!” skrek han sedan och då kastade sig några också ner. På rumpan.
”Men herregud, ska du sätta dig på en mina? Då får du ju hela stjärten bortsprängd!”, stånkade Jens och tog sig för pannan.
Minor hoppar man helst över. Om någon undrade. Så högt det bara går.
När vi hade blivit riktigt leriga var det dags att hoppa över vattenfyllda diken. Redan efter tre hopp fastnade min högerdoja i leran och jag fick dra ut den och knyta fast den på foten igen. Hårt.
Men ännu lerigare blev det när vi skulle skulle nerför ett brant dike – kasta oss över vattnet och upp igen på andra sidan, göra fem armhävningar och så samma väg tillbaka.
Där tvingades jag trotsa mina ramla-ner-för-stup-rädslor minst sex gånger.
Och jädrans vad det känns skönt när man klarar det. Man blir liksom hög på sig själv. A natural high.
Och det behövdes – för sedan var det dags för NMT-Triathlon: Springa i lera, simma genom avloppsrör och ”ridning” – det vill säga: bära en kompis på ryggen.
”Du får gärna ta röret, för jag får klaustrofobi”, sa Louise.
”Visst”, sa jag. ”Röret fixar jag. Men menar du att du aldrig har gjort röret? Du som har tränat så länge?”
”Nej, aldrig.”
”Vill du inte försöka?”
”Jag tror inte det.”
Men efter två varv blev Louise ändå lite sugen. Vi såg ju så himla glada ut, vi som kom ut på andra sidan. Det såg ju så roligt ut.
”Jag kanske vågar”, sa hon på tredje varvet. ”Jag ska fundera på vägen dit.”
Och hon gjorde’t!
Hon kröp genom det där iskalla vattenhålet som om hon aldrig hade gjort annat. Som en hal ål gled hon fram. Och såg så otroligt, härligt, underbart lycklig ut.
”Jajjemän!” tjoade vi och gjorde lite spontanskutt på stället och high five innan vi kutade vidare.
Var det slut sedan? Icke då. Nu skulle vi allihop – 31 i basicgruppen – gå ner i ”hunden” över ett vattenfyllt och lerigt dike, medan de andra kröp under.
”Hur brett kan ni krypa?”, tjoade coach Jens.
Och tja, så brett vi behövde, typ. Det värsta var faktiskt att stå i ”hunden” och vänta på att de andra skulle krypa igenom. Jag tror aldrig mina nack- och ryggmuskler har fått sig en sådan genomkörare. Till slut började hela överkroppen skaka.
Efteråt hade jag rätt roligt åt mitt eget utrop där på slutet, åt tveksam man:
Han: ”Men hur ska man komma fram här?”
Jag: ”Böj dig ner och kryp, för fan!”
