Jag gillar folkrörelser som vänder sig till alla människor, över generationsgränserna. IOGT-NTO och Junis och Unf hade årsmöte i Härnösand i helgen, och jag var inbjuden att föreläsa.
Och det första som slog mig var att det är så härligt att se barn och ungdomar mingla med halvgamla och jättegamla människor, helt naturligt.
Alla var som en enda stor brokig familj.
När jag försökte sätta mig vid ett bord lite vid sidan av och tjuvlyssna på de andra, så var snabbt Lennart och Mariann där och sa:
”Här får ingen sitta ensam, hittar vi en ensam människa så sätter vi oss vid hennes bord, hej, Lennart heter jag!”
Precis sådär härligt som man önskar att det vore överallt. Inte minst när det är barn inblandade.
Föreläsningen hölls i Kempesalen på Härnösands folkhögskola som ligger så bedövande vackert med utsikt över vattnet och bergen. I Kempesalen, deras gympasal var ena väggen utsmyckad med med konstverk av Anders Åberg.
Ett helt fantastiskt konstverk med traktens bebyggelse och historia. Ända fram till i dag, med en rymdraket.
Som trebarnsmamma undrade jag dock lite oroligt vad som händer när de tjongar iväg en fotboll mot konstverket. Håller det verkligen för sådant?
