…speciellt om man har en liten treåring på huvudet. Hon har börjat med någon slags egen hemtupering. Vilket innebär att hon sitter däruppe och snurrar ihop allt hår tills det enda som återstår är ett enda stort k-rufs.
Och i detta läge kommer alltså en skolmamma fram till mig, glad i hågen, och säger:
”Jag måste bara fråga, var det inte du som sprang i Senneby i förra veckan? Du såg så himla glad ut så jag tänkte att nu har hon nog fått värsta endorfinkicken!”
Mycket trevlig kvinna. Som dessutom hade sommarhus ganska nära oss och redan har kollat ut en massa bra springrundor, visade det sig.
”Hon sa dessutom att du sprang bra och snyggt!” sa Gunnar.
Just den biten missade jag. Jag klarar nog inte mer än en komplimang per dag, sedan stänger hjärnan ner. Det blir liksom overload.
Jag har fortfarande inte ens vant mig vid att jag kan springa.
