I går kväll var det livat i NMT-skogen! Jens var sur över att alla säger att han är så snäll hela tiden.
”Jag vill inte vara snäll! Jag vill vara tuff och hård!”
Ungefär så.
Och i vårt fall betydde det trästockar.
Ut i skogen och hämta långa, tunga trästockar. Fyra man per stock, upp på axlarna och sedan var det bara att snubbla iväg genom skogen, upp för backar och ner för backar, över stock och sten – här handlar det om att öva teamwork och att kommunicera varandra – och ut på bryggan där vi skulle fortsätta använda just dessa stockar till att träna magmuskler och armmuskler i olika övningar, gånger fem.
Vi insåg ganska snabbt att allting handlar om teknik.
Mattias, som var i mitt lag, utförde en mindre saltomortal bredvid mig varje gång han skulle göra en situp med stocken över magen. Vilket föranledde en hel del skrattanfall hos oss andra – och försök göra situps medan du skrattar, det är mycket svårare än i allvarligt tillstånd.
Hade det varit öppet vatten vid bryggan hade vi trillat i så det sjöng om det – men nu gled vi bara ner en decimeter ner i isen och skrattade oss vidare. Och halvmånen sken på hela sjön och det var så vackert, så vackert.
Upp på fötter igen, stockarna på axeln och så bar det iväg mot hoppbacken. Den skulle vi uppför så fort det bara gick. En-två-tre-fyr! ropade Mattias och vi flåsade efter. Men jag upptäckte till min stora lycka att det går mycket lättare att andas nu, och att pulsen och andningen går ner till normalnivå fort. Det innebär att jag börjar komma tillbaka i toppform igen. Tjolahopp, tjolahej!
Jag gillade verkligen trästockarna, det kändes i hela kroppen, från axlar och ner till tårna. Och de fina blåmärkena man fick på axlarna var bara lite bonus.
Men det roligaste av allt kanske ändå var när vi hade lagt ifrån oss stockarna och skulle springa jägarmarsch i armkrok på vägen hem.
Jag hade lyckats lägga mig bredvid en av de nya sprintertjejerna – och jädrar i min lilla låda vilken fart den bruden hade! Haha! ”Jääääääääääääääääävlars!”, tjoade jag bara när jag hängde som en vante efter henne i armkrok.
Benen gick som elvispar.
Skitkul!
Behöver jag säga att det var ett toppenpass? Behöver jag säga att jag var toklycklig efteråt? Och endorfinstinn ända upp över öronen?
Nä. Det vet ni ju. Tjolahopp, tjolahej.
