Tillit

Tillit. Ett av de vackraste ord jag vet. Att våga lita på någon annan, fullt ut. Och även mitt älskade NMT innehåller en hel del tillitsövningar.
Som i går kväll.
Efter en hel del spring och knäböj och utfall och armhävningar och allmän mjölksyra och snöbergsklätting, så var det dags. Vi kutade upp till en hög mur, bakom vilket det fanns ett brant stup.
”Ni ska lägga er på muren med halva kroppen utanför, medan kompisen håller i benen, och göra situps!”
En solklar order, icke förhandlingsbart, sedan får man vara hur höjdrädd som helst.
”Lova att inte tappa mig”, sa jag till Rebecca.
”Det är lugnt, jag lovar, du ramlar inte ned.”
”Alla klara, då börjar vi, ett!” skrek Bruno.

Det bara att fokusera och lägga sitt liv i händerna på kompisen. Varje gång jag råkade titta ner fick jag svindel. Fem, sex, sju!
Rebecca log.
”Det är lugnt jag håller dig, du är skitstark!”
”Femton, femton, femton, femton!” Brunos skiva hakade upp sig ibland. Det är en del av hans bushumor. Lite skratt får oss alla att slappna av.
Men skivan kom igång igen och vi kom äntligen fram till tjugo.
”Byte!”
När Rebecca själv låg i samma position på muren var hon inte lika säker längre, nu var det som en spegelbild av mig själv.
Den ängsliga blicken, skälvningen i andningen, oron. Är det verkligen riktigt säkert, håller du? Men jag visste ju, att det här var helsäkert, jag som stod upp kände ju det, det fanns inte en chans att vi skulle tippa över – och de var min uppgift att förmedla detta lugn till henne.

Och efter sextio situps vardera på muren skuttade vi upp, lite knäsvaga men lyckliga. High five på det, kompis, vi klarade det, såklart. Tillit!