Nu finns den att läsa på nätet, den fina intervjun som Yasemin från Föräldrar & Barn gjorde med mig för några månader sedan.
Med bland annat den här fina kärleksförklaringen till min älskade Gunnar:
”Vem är han då, den där Gunnar? Mannen som gör dig så lycklig?
– Det är tryggt för han är totalt oneurotisk! Min största skräck är att Gunnar ska försvinna ur mitt liv. Men man kan ju inte gå omkring och oroa sig hela livet. Vi gör allt tillsammans och pratar jättemycket. Gunnar och jag går i armkrok hela tiden känns det som. Jag är mer kär i honom nu än någonsin. Vi är med varandra och vi garvar mycket, säger Hillevi.
Garvet är viktigt. Humorn har varit ett av Hillevis överlevnadsvapen. Men trots den har relationen till Gunnar inte alltid varit jättemysig. Hillevi berättar om hur hon under första graviditeten, då hon väntade Elliot, blev helt tokig på rollfördelningen hemma.
– Jag tänkte plötsligt ”shit! jag kan inte leva med två barn”. Ett tag var jag helt inställd på att leva själv med mitt barn. Men jag satte ner foten – och det funkade. Nu är Gunnar världens mest jämställda pappa. Jag är glad att vi hade det där bråket innan vi fick barn, sedan tror jag nästan att det är kört. ”
3 kommentarer
Verkligen en fin intervju!
Jag kände igen mig på nåt sätt… Min egen mamma var psykiskt ”instabil” i mina tonår och hade psykoser och låg inlagd ibland. Sen skilde sig mina föräldrar i samma veva, vi flyttade långt, jag började högstadiet och blev helt plötsligt ”vuxen” med ansvar för min lillasyster som är tio år yngre. Jobbigt, men det gjorde mig också stark i psyket, för jag bestämde mig för att aldrig bli som mamma.
Jag lärde mig sova på nätterna. Det var nog det viktigaste jag nånsin gjort, hur konstigt det än låter. Men jag ville inte ligga och grubbla om nätterna som mamma gjorde, jag ville sova. Vilket också hjälpte mig när jag blev mamma. Första prioritet var alltid att få sova ordentligt, hur det än gick till. Så samsovning har varit lösningen. Alla sover gott och är pigga och glada på dagarna. 🙂
Jag läser här ofta. Men har inte läst böckerna. Trots det hjälper du mig på nåt vis minnas lite mer av hur det var. Älska ”lilla mig” mer… Stora mig älskar jag utan problem, men ”lilla mig” behöver fortfarande kärlek så här långt efteråt.
Tack!
Åh vad vackert skrivet, Anna A! Ja, jösses, vad sömn är viktigt. Det har tagit mig många år att kunna somna som vanligt folk. Fortfarande kan jag ligga och snurra rätt bra, innan jag kommer i vila. Så jag har faktiskt inrett en egen säng i köket, bara just därför. Att jag vet att jag alltid kan somna ifred.
Men med barnen och Gunnar kom också en annan trötthet. En skön trötthet där man tar ut allt man har varje dag. I både kärlek och fysisk aktivitet. Numera är det sällan några problem som ligger och bränner innanför pannan heller. Bara någon gång ibland, när man tycker att ett av barnen råkat illa ut.
Och kärlek till det lilla barnet inom sig, det är viktigt. Jag tror att jag insåg vilket fantastiskt litet barn jag hade varit först när jag fick egna. Då blev jag så till brädden fylld av kärlek till mig själv att jag nästan svämmade över. Det är också vacker. Kärlek till dig. Och mig. Och alla andra maskrosbarn.
Sov gott, fina!
Visst kom det massor av retrokärlek till sin egen ”lilla jag” när barnen kom. Jag insåg ju hur beroende de är de små, av mig och sin pappa. Av att vi är deras klippa. Så nu får jag vara min egen klippa retroaktivt. Jag tror det fungerar. 🙂