Om glädjen med närhet och engagemang

Innan jag ger bort en favoritbok, Alberts sista önskan, av Mitch Albom, så är jag tvungen att skriva ner ett sista visdomsord:

”Jag tror att folk förväntar sig för mycket av äktenskapet nuförtiden, sa han. De förväntar sig perfektion. Varje ögonblick ska vara lycksalighet. Det är tv eller filmer. Men det är inte den mänskliga erfarenheten.
– Det är som Sarah säger, tjugo bra minuter här, fyrtio bra minuter där, tillsammans blir det något vackert. Tricket är att inte skrota alltihop när det inte är så bra. Det är okej att gräla. Det är okej att den andre puffar lite på dig, besvärar dig lite. Det är en del av att vara någon nära.
– Men glädjen ni du får av samma närhet, när ni tittar på era barn, när ni vaknar och ler mot varandra – det är en välsignelse, precis som vår tradition lär oss. Folk glömmer det.
Varför glömmer de det?
– Därför att ordet ”engagemang” har förlorat sin mening. Jag är gammal nog att minnas när det var ett positivt ord. En engagerad person ar någon att beundra. Det var en lojal och stabil person. Nu är engagemang något man undviker. Man vill inte binda sig. Det är förresten samma sak med tron.”