Jag har just läst ut den här socialantroprologiska lilla pärlan, Campingland – en berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik av Josefin Olevik.
En humoristisk och mänsklig djupstudie av det svenskaste av svenska, på gott och ont. Campingsverige. Sups det mycket där? Ja, det gör det. Umgås folk? Nja. Grälar de? Jorå.
Men det handlar mycket om ett vi-mot-dom-tänk. Eller som en campingvärd säger:
”Folk har bott här i 20 år och klagat över samma granne. Jag förstår inte riktigt det där. Jag tänker att man skulle byta plats. Men de bor kvar, ingen vill vika sig, och vi tar samma diskussion år efter år. Kanske är det en del av det här livet, att det ingår lite groll.”
Jag tänker lite Hanna Hellquist när jag läser om avsnittet från Fryken. Författaren, ni vet. Hon med knaspappan och Karlstad Zoologiska. Jag tänker att det kanske är för att hon är så mycket Värmland för mig.
På slutet står en epilog, med en kort redogörelse vad som har hänt med husbilen som gud glömde och några av birollsinnehavarna. Om kompisen Hanna med den skruttiga, kattmatsluktande Volvon står det: ”Hanna har blivit författare och springer på intervjuer så hon blir alldeles snurrig.”
Jag sätter mig raklång upp i soffan.
Men vänta nu. Författare! Då är det ju Hanna Hellquist!
Stort. Tänk att vara birollsinnehavare i någon annans bok. Det vill jag också vara någon gång.
