Ur Pomperipossasagan:
”Men Pomperipossa förvandlades genast till en stor sten. Du kan själv se henne ännu, om du kommer till den där sjön, fastän hon nu är så övervuxen av mossa och buskar, att hon ser ut som ett litet berg. Men en gång om året, på samma dag som hon förstenades, blir hon liksom förr. Och då kniper kräftan i hennes näsa, och då skriker hon igen så förskräckligt, att det ger eko i bergen. Men vilken dag det är – ja, det vet bara jag, och jag talar inte om det, så det tjänar ingenting till, att du går ut och tittar efter, för då blir din lilla näsa lika lång som Pomperipossas – och det vill du väl ändå inte!”
