Nu har Ninni också varit och sett Mia Skäringer. Och jag säger ju det, man blir liksom frälst.
Mia Skäringer är ett geni. En av de största vi har.
Ninni skriver om svärtan:
”I går kväll var jag och såg Mia Skäringers föreställning “Dyngkåt och hur helig som helst” på Södra Teatern. Jag har inte hämtat andan än.
Hennes genomarbetade manus där inte ett onödigt ord fanns med, tajmingen, kroppsspråket som både Robert Gustafsson och Gösta Ekman borde vara avundsjuka på och svärtan. Åh, svärtan!
Satan vad ont det gjorde.”
Ja, tänk att smärta och svärta kan vara så vackert och förlösande skönt.
4 kommentarer
Jaaaaa, jag klarade bara av att läsa boken med samma namn, har nog aldrig vare sej skrattat eller gråtit så mycket förr………..
Boken är bra, läste den nyss. Men kommer förmodligen inte åt nån biljett till teatern.
Visste inte innan att hennes barn har ADHD, vilket ger en extra dimension. Fast en sak fattar jag inte: varför väljer man att bo på en ö när det uppenbart betyder en himla massa extra krångel?
.-= Klimakteriehäxans senaste blogginlägg: ..En drömman – och krutgubbe =-.
Klimakteriehäxan, hon bor på en ö för att få lugn och ro. För att kunna andas. För att barnen ska kunna andas. För att livet är enklare där, trots allt. För att hon inte vill råka springa in i jämförelsekarusellen och fastna där, hon också.
Hon kommer till Stockholm i höst igen, försök boka då. Du kommer att älska den.
kram
/Hillevi
Carola, du måste se henne också. Boken är bra, men den är bara en mild västanfläkt jämfört med föreställningen.
Man blir frälst, faktiskt. Det säger alla. Till och med de mest luttrade, cyniska. Men även de känsligaste, känsliga. Det här är för oss. För våra fina hjärtan.
kram!
Hillevi