”Här är min åsikt:
Jag arbetar som lärare (Världens i särklass bästa och roligaste jobb), och jag och mina kollegor har på senare år sett en rätt obehaglig tendens bland föräldrar. Nämligen att höja sina barn till skyarna på ett ganska obehagligt sätt. Deras barn gör aaaaaaldrig fel, vare sig det handlar om att störa på lektioner eller mobbas. Och får de dåligt betyg i något ämne är det lärarens fel.
Curlinggenerationen goes högstadieförälder.
Snacka om att göra sitt barn en björntjänst. Hur ska dessa barn förväntas klara av att ta ansvar för sitt liv när de är vuxna?
Så här ser jag på föräldraskap: Älska ditt barn, arbeta så mycket som det behövs men tillbringa även mycket tid med ditt barn, krama det ofta och visa det respekt och kärlek, men glöm FÖR GUDS SKULL inte bort att uppfostra det. Visa rätt och fel. Ibland följt av tydliga konsekvenser (Straff låter så hårt). För det är inte vi lärare som har som huvuduppgift att uppfostra Sveriges alla barn.
Vi vill gärna undervisa också.
Kram!!
Cecilia”
Svar: Tack Cecilia. Det där var nog månadens mest intressanta inlägg. Jag ska fundera på detta under dagen – vi ska på Gröna Lund och tjoa runt hjärncellerna. Efter det ska jag försöka återkomma med mina fem cent i ämnet.
7 kommentarer
Min svärmor är lärare (en riktigt duktig lärare faktiskt) och hon vittnar om precis samma sak. Otaliga är hennes historier på samma ämne. (Och, lika bra att förekomma; ja, hennes historier är anonymiserade när hon berättar dem för oss, som dessutom bor 33 mil från den aktuella skolan).
.-= Josefines senaste blogginlägg: ..“De e mycket nu” =-.
Jag har aldrig träffat någon förälder som var så kaxig. Tvärtom är de flesta föräldrar jag träffar osäkra på sig och sina barn, innerst inne. Jag säger inte att Cecilia har fel, jag känner bara inte igen det. Kanske är det en sorts föräldrar som spenderar väldigt lite tid med sina barn, så att de faktiskt inte känner dem så bra, och skyler över det med att höja dem till skyarna? Eller känner de sig hotade av läraren och blir försvarsinställda?
/Anna
Jag har aldrig träffat föräldrar som är så kaxiga, tvärtom är de flesta osäkra på sig själva och sina barn innerst inne. Jag säger inte att Cecilia har fel, bara att jag aldrig har stött på det.
Kan det vara en sorts föräldrar som spenderar för lite tid med sina barn, så att de faktiskt inte känner dem så bra, och skyler över det med att höja dem till skyarna?
Eller känner de sig hotade av läraren och går i försvarsställning?
Anna, jag börjar också fundera på det. Om det handlar om att föräldrar faktiskt inte känner sina barn. Jag tror mycket på det här med att vara närvarande i skolan. För – som Erik Haag sa när jag intervjuade honom – det är mycket lättare att prata om problemen på skolan om man vet vad ungarna och lärarna heter…
Josefine, hur skulle din mamma ha velat haft det? Vad var det hon saknade i sin relation till föräldrarna? Det skulle vara spännande att veta. För någonstans måste det finnas en väldigt enkel lösning på detta, känns det som.
Ja, kanske känner de dem inte tillräckligt eller så känner de sig så hotade av det faktum att deras barn kan ha brister. De oroar sig kanske för att de ska bli utdömda som föräldrar. men det är ju inte det som är meningen. Vi har ett problem som vi måste lösa – tillsammans. Sen måste man ju som enskild förälder veta att även om man tycker man känner sitt barn väl så kan den personen vara en helt annan i en grupp med en egen ”subkultur”. Inget blir bättre för att man blundar. Men allt ska vara så PERFEKT så man vågar inte ta något som man ser som kritik.
Johanna M. Ja, vi måste gå i från den här konstiga perfektionskulturen. Den här jakten på perfektion i både vuxna, barn och hem och hus känns oerhört ängslig.
.-= Hillevi Wahls senaste blogginlägg: ..Finaste lilltjejen på Gröna Lund =-.