Unni Drougge skriver fantastiskt bra om Kerstin Thorvall på Newsmill.
Som vanligt kommer hyllningskörerna för denna enastående författare alldeles försent. Jag tänker alltid ”jamen varför sa ni inte allt detta vackra medan människan levde!”. Att det ska vara så jäkla svårt.
I mångas ögon (framför allt män) var Kerstin bara en jobbig klimakteriekärring, men för oss kvinnor som alltid varit lite ”för mycket” så var hon befriande att läsa. Även om det gjorde ont många gånger. Även om man ibland tyckte att hon var rent åt skogen. Men hon berörde och hon skrev så det kändes ända in i själen. Det är det inte många som vågar nuförtiden.
För det är skillnad på hur kvinnliga författare och manliga diton bemöts.
Som Unni skriver: ”Som man hade Thorvall blivit hyllad från början”.
