Eftervärme

Jag vet inte om det bara är jag. Men varje dag som jag står och lagar mat så dyker hemkunskapen upp som gubben i lådan.
Och då pratar jag eftervärme.
När maten är nästan klar, så gör jag precis som vi fick lära oss i Dammfriskolans kök nere i källarkulverterna: jag stänger av spisen och låter det puttra klart på den värmen som är kvar i plattorna.
Man ska hushålla med energin, hette det, då på 80-talet. Då när skyddsrummen fanns kvar och man var rädd för kärnkraft och alla barn ritade atombombsmoln på teckningstimmen.

Skyddsrummen är borta, alla lappar i trapphuset och i telefonkatalogen om vad man skulle göra om kriget kommer eller om larmet går är borta. Säkerligen är även hemkunskapstanterna borta vid det här laget.
Men eftervärmen lever kvar i mig.

Ett rätt fint ord. Eftervärme. Värmen som stannar kvar efteråt. Som efter ett snällt ord eller en varm kram.
Som i resereklamen, ”känslan sitter kvar länge”.