Eftervärme

Jag vet inte om det bara är jag. Men varje dag som jag står och lagar mat så dyker hemkunskapen upp som gubben i lådan.
Och då pratar jag eftervärme.
När maten är nästan klar, så gör jag precis som vi fick lära oss i Dammfriskolans kök nere i källarkulverterna: jag stänger av spisen och låter det puttra klart på den värmen som är kvar i plattorna.
Man ska hushålla med energin, hette det, då på 80-talet. Då när skyddsrummen fanns kvar och man var rädd för kärnkraft och alla barn ritade atombombsmoln på teckningstimmen.

Skyddsrummen är borta, alla lappar i trapphuset och i telefonkatalogen om vad man skulle göra om kriget kommer eller om larmet går är borta. Säkerligen är även hemkunskapstanterna borta vid det här laget.
Men eftervärmen lever kvar i mig.

Ett rätt fint ord. Eftervärme. Värmen som stannar kvar efteråt. Som efter ett snällt ord eller en varm kram.
Som i resereklamen, ”känslan sitter kvar länge”.

1 kommentarSkriv en kommentar

  1. Har inte ens tänkt på det, men visst har all information om vad man ska göra om kriget kommer försvunnit med telefonkatalogerna. Inte har väl risken för krig försvunnit med dem?

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.