Det har varit mycket nu, några veckor. Natten till i dag var ännu en vaknatt med sjukt litet barn. Februari borde tydligen döpas om till vabruari, säger de som vet. Typ försäkringskassan.
Det är lätt att känna sig stressad över allt som inte blir gjort. Texter och böcker som inte hinner skrivas, möten som måste ställas in, gympapass som får ställas in igen och igen och igen.
Men är det något jag har lärt mig som trebarnsmamma så är det detta:
En sak i taget.
Och att försöka passa på och njuta och kramas mycket med det lilla barn som för tillfället är lite ynkligt. Texter kan skrivas sedan. Gympapass kan utföras sedan. Men nuet med en liten hjärtevän kommer aldrig tillbaka.
Och sedan, när det ändå känns övermäktigt, typ klockan 2 på natten, då minns jag orden som fanns på varenda reklampelare i New York efter 9/11:
