”Du är äcklig!”, ropade hon när jag ammade.

Ni missar väl inte att jag gästbloggar lite på amningsbloggen?
Det är intressant att börja tänka på ett visst ämne, som amning. Så mycket minnen kommer upp. Amning är verkligen något som väcker känslor.
Speciellt minns jag i dag en episod i Västermalmsgallerian när Movitz var liten:

Trots att jag har varit världens blygis när det gäller att amma offentligt – det är liksom inte min stil att blotta mig – så har jag ibland tvingats amma lite försynt i ett hörn. För att bebisen börjat gallskrika av hunger eller magknip eller något annat obegripbart som bara kan tröstas med mammas bröst.
Ni vet hur det är, man sätter sig där, på ett kafé eller en parkbänk, den lugnaste vrå man kan hitta, och lägger en stor sjal över barnet och lägger det så diskret man kan till bröstet.
Lugnet infinner sig. Det är så vackert på något vis. Äntligen, här är vi, bara du och jag, min lille vän. Allting är bra nu. Man tar ett djupt andetag.
”Tvi! Tvi! Tvi!”
En äldre dam står bredvid mig och spottar på mina fötter och skriker att jag är äcklig och att jag borde skämmas.
Jag förstår ingenting.
Det syns inte en millimeter av mitt bröst. Men bara vetskapen om att det ligger en liten bebis under sjalen tycks uppröra henne bortom allt förstånd.
Avgrundsorden haglar över mig.
Jag drar sjalen närmare omkring oss och försöker värna barnet från hennes hårda ord.
När hon går börjar jag gråta.
Hon har kränkt mig så fasansfullt, när jag var som mest sårbar. Det gör ont ända in i själen.
Det var tyvärr inte den första och absolut inte den sista gången jag mötte denna avsky från äldre människor. Jag kommer aldrig att förstå detta hat mot ammande mammor. Och jag förstår verkligen inte. Vad är det för känslor amningen triggar igång? Vad handlar det om?
Det kommer jag nog att fundera över så länge jag lever.