Jag älskar att höra av mina gamla klasskamrater. Och jag älskar att höra deras story, om hur det var då. Om hur jag var då.
Härom dagen fick jag ett brev från en tjej som jag inte träffat sedan vi gick i trean:
”Lite minnen från vår tid tillsammans. Alltså, mitt perspektiv.
Du var redan din egen person. Vuxen inuti, men ändå inte. Allt var så självklart. Nästan svart och vitt. Inget grått.
Glad till synes och skuttade liksom fram. Bubblig är ett ord som fastnat på näthinnan. Bubblig med chans av explosion.
Vi bakade en del i ert kök. Skuggade bokstaver. Något jag lärde mig utav dig. Har haft stor nytta utav det.
Din mamma berättade ibland snuttar från sitt yngre liv för oss. Jag var fascinerad av tidsförändringarna och människors beteende.
Och din pappa, han var så snäll. Sov på dagarna, men ibland fick vi tillträde till hans kontor på eftermiddagarna.
Vi gick lucia tillsammans. Jag tror Sally var med pa ngt upptag oxsa.
Roliga timmen i 4:e och 5:e klass; sista timmen varje Fredag, den ockuperade vi, om jag inte minns fel. Vi skrev musikaler och pjäser.
Dirigerade och agerade. Dina texter, rim, och ramsor var alltid upbeat. Riktigt roliga. Men jag minns en sångtext du skrev som var annorlunda.
Vacker, gripande…. Om en flicka. Kan inte komma ihåg till vilken melodi det var.”
Visst är det vackert. Jag skuggar fortfarande bokstäver. Och jag kan precis se allting framför mig. Hur vi ibland fick ”tillträde” till pappas rum. Hur mamma satt och berättade om sin sorgliga barndom.
Har ni frågat era barndomskompisar vad de minns?
Gör det. Ni kommer att bli överraskade. De minns mycket mer detaljrikt än ni tror.
