Elliot hittar mig i badkaret, dit jag smugit undan för att läsa en allvarlig bok.
Han tittar lite finurligt på mig en stund. Innan frågan kommer:
”Mamma, läser du med hjärnan, eller?”
(Han vill väldigt, väldigt gärna veta hur man gör.)
* * *
Elliot fortsätter att titta på mig i badkaret. Förundrad.
”Mamma…”
”Ja?”
”Jag kan se din navel!”
”Jaha.”
Jag pustar ut.
”Den är faktiskt lite skrynklig!”
* * *
”Mamma…”
”Jaa?”
”Varför är du så skrynklig?”
”Det är för att jag är så gammal.”
”Är du jättegammal?”
”Nej, inte jättegammal, men jag är fyrtiotre. Var är jag skrynklig förresten?”
Jag tittar lite oroligt på gäddhänget.
”Där!”
Han pekar på händerna.
”Jaha. Ja, där blir man fort skrynklig. På händerna.”
”Men mamma…”
”Ja?”
”Pappa är inte så skrynklig.”
”Nej, han är yngre än jag. Han är bara trettiosex.”
”Trettiosex! Är det därför han är så hårig?”
1 kommentar
Men vad dina barn är roliga. Jag skrattar än åt det där ”Trettiosex! Är det därför han är så hårig?”
Tänk sedan när du kan visa barnen vad du har skrivit ner och de kan se allt roligt och finurligt de har sagt.