När Elliot mötte Döden

(Elliot mötte Döden i helgen – och jag spontanskrev en barnbok:)

Det här är Elliot. Han är sex år. Och han älskar våren. Nästan alltid längtar han efter våren. För att det händer så spännande saker då. Speciellt när de är på landet.
En dag i maj när de åkte till stranden gick Elliot omkring för sig själv i vattenbrynet och tänkte. Elliot gillar att tänka ut saker, för han ska bli uppfinnare när han blir stor. Som farfar. Eller bagare eller pilot eller polis. För Elliot är rysligt bra på att baka kanelbullar och flyga med radiostyrda plan och säga Stopp i lagens namn när bilarna ska stanna.
”Mamma, det är så mycket jag kan bli när jag blir stor. För jag kan nästan allting.”
”Ja, det finns så mycket du är bra på.”
”Och jag lär mig allting alldeles själv.”
”Ja, det är alldeles fantastiskt”, sa Elliots mamma.

* * *

Just som han gick där och tänkte på allt möjligt så såg han plötsligt en liten fisk som låg och guppade vid ytan.
Den var ganska liten och alldeles silverglänsande. Fisken tittade på Elliot med sitt ena öga och släppte ut små bubblor ur sin lilla mun.
Elliot tog den i handen.
”Mamma! Titta en fisk!”
Han höll upp den i handen, högt upp i stjärtfenan så mamma skulle se.
Hon reste sig upp från sin handduk på stranden och kom och tittade.
”Ja men titta! Jag tror minsann du har fångat en riktig fisk!”
”Den simmade till mig, mamma. Den ville nog leka med mig. Fisken tyckte kanske att jag såg snäll ut.”
Elliot såg på sin nya vän.
”Men den rör inte så mycket på sig, den kanske är trött.”
Mamma funderade lite.
”Vi kan väl hälla lite vatten i din röda hink och lägga ner den där, så kanske den piggnar till.”
Elliot hämtade vatten i hinken och lade försiktigt ner fisken.
”Sådärja, lilla fisken, nu kan du simma så mycket du orkar!”

* * *

Men fisken orkade inte simma särskilt mycket alls. Den låg bara och flöt vid ytan och skickade ut lite bubblor ur munnen.
”Den kanske inte mår så bra”, sa Elliots mamma. ”Den kanske är skadad, eller rentav död.”
Elliot pillade lite på fisken. Kittlade den lite. Men inget hände. Den rörde inte en fena.
”Jaa. Den är nog död.”
De betraktade fisken en stund under tystnad.
”Har den något namn?” frågade mamma.
Elliot tänkte efter en liten stund.
”Jag ska kalla den för Döden.”
”Det var ett pampigt namn”, sa mamma.

* * *

Elliot lekte lite med Döden.
”Kolla mamma! När den ligger i vattnet fäller den ut sina fenor. Men när jag tar upp den ur vattnet fäller de ihop fenorna igen.”
”Ser man på. Det visste jag inte att fiskar brukar göra.”
”Jag upptäckte det alldeles själv. För jag är bra på att upptäcka saker.”
”Ja, det är du sannerligen. Du kanske ska bli upptäcktsresande när du blir stor.”
”Ja, när jag är klar med att vara uppfinnare och bagare och pilot”, sa Elliot.

* * *

”Men vad ska vi göra med Döden när vi åker hem från stranden?”, frågade mamma.
”Får jag ta hem den?”
”Nja…”
”Snälla mamma. Vi kan begrava den där hemma. Jag har aldrig varit med om en begravning förut.”
Elliots mamma tittade på Döden. Den hade slutat andas nu också. Då var den nog riktigt, riktigt död. Men den var väldigt fin.
”Titta mamma, nu tappar den sitt silver i vattnet. Det blänker och glittrar.”
Fiskens små fjäll skimrade i vattnet, i regnbågens alla färger.
”Ja, det vore nog en bra idé. Vi kan en vacker begravning för en så fin liten fisk.”

* * *

När de åkte hem i familjens blåa Volvo höll Elliot ett stadigt grepp om den röda hinken. I vattnet guppade fortfarande Döden.
”Jag har aldrig fångat en fisk förut. Aldrig i hela mitt liv”, sa Elliot.
”Kan vi begrava den någonstans där vi alltid kan se graven och minnas Döden?” frågade Elliot.
Mamma och Elliot funderade en stund. Det fick inte vara någonstans där man kunde trampa ner graven om man sprang omkring. Och det fick inte vara för nära infarten, för då kunde pappa köra över den med bilen. Men det skulle ändå vara någonstans där den syntes riktigt bra.
”Kanske vid min trädkoja”, sa Elliot.

* * *

För Elliot hade en alldeles egen trädkoja på landet. En blå och grön och röd som de hade byggt mellan tre björkar.
Precis under kojan finns det en liten blomplantering med stenar runtomkring. Där grävde de en liten grop.
De lade Döden i en tom tändsticksask. Sedan stängde de asken, lade ner den i jordgropen och skyfflade lite jord över. Mamma hade spikat ihop ett vitt kors som de satte ovanpå och Elliot hade plockat blommor.
”Vi har samlats här i dag…” sa mamma med högtidlig röst. ”…för att ta farväl av Döden och tacka för att vi fick lära känna dig. Elliot blev mycket glad över att du simmade till just honom, för han har aldrig fångat en fisk förut.”
”Nej, jag har aldrig fångat en fisk i hela mitt liv!” sa Elliot.
”Ska vi sjunga en sång också?” frågade mamma.
”Ja, vi kan ta den vi brukar sjunga på dagis. När vi sjunger hej då på sångsamlingen.”
De sjöng hejdå-sången.
”Hej då Döden, hej då Döden. Hej då Döden, vad kul att du var här!”

* * *

Sedan lade Elliot och mamma ner sina blommor som de hade plockat. Det var vitsippor och blåsippor och tusenskönor. Det såg mycket vackert ut på Dödens grav.
”Vad gör man när begravningen är klar, mamma?”
Då brukar man dricka kaffe och saft och äta bullar och berätta om allt kul man har haft med den som har dött. Ska vi göra det?
”Ja, vilken bra idé!”
Mamma och Elliot gick upp till huset och plockade fram lite kanelbullar som de hade bakat. De var väldigt goda.
”När jag kommer tillbaka till dagis och fröken frågar vad vi har gjort i helgen, då ska jag berätta om Döden”, sa Elliot. ”Jag ska berätta att jag fångade en fisk med handen. Då blir de nog förvånade.”
”Det tror jag alldeles säkert att de blir”, sa mamma.

5 kommentarer

Skicka den till ett förlag. Tänk vilken bok med fina bilder till!
Det får mig att tänka på min son som hittade en död fågel på dagis. Den skulle begravas såklart. Dagisfröken sa att man brukar sjunga på en begravning. Ingen kom på nån bra sång. Utom min son.
– Ja må han leva.
Den fick det bli.

Åh, vilken fin berättelse. Blev alldeles tårögd. Vilken fin sexåring du har!

Du har så fina barn, både på insidan och utsidan.
Då var döden avklarad utan att skrämmas.
Kram
/Vy