Signaturen F kommenterar det där med kärlek och att bryta upp:
“Och bryta upp från sådant vi inte borde stanna i.” Mmmmmm… hur vet man… när vet man…? När partnerns fd (?) otrohet fortsätter att skapa hjärnspöken & ångest? När man undviker ögonkontakt? När man spelar ett spel, verkar kär men känner tomhet? Men ändå… när man älskar sitt barn över allt annat och skulle gå sönder av en varannanveckas skärva. Eller när tanken av att en annan man skulle trösta barnets gråt och ta det i sin famn fullständigt krossar ens hjärta och får tårar att rinna nedför kinden. Hur skulle man kunna…?
Svar: Kära F. Jag vet inte. Jag vet inte heller hur jag skulle kunna vara ifrån mina barn varannan vecka. Eller ens tvinga dem att flytta varannan vecka. Och veta att de alltid oroar sig för den förälder som de inte är med. För så är det ju. Barn tar så stor ansvar för sina föräldrar.
Men varför spelar du ett spel? Vore det inte ärligare att ge sig in i förhållandet igen med själ och hjärta? Att våga ställa frågorna? Att vägra vara rädd.
Så här tänker jag: Om du går omkring och är rädd i ett förhållande, så lär du barnen att det är så ett förhållande ser ut.
Jag tror att de skulle vara oerhört stolta över dig – nu och för all framtid – om du vågade dra fram trollen i ljuset.
