I dag har Hanne Kjöller en bra ledare i DN. Om alla föräldrar som tycks tro att man kan ta ledigt lite hipp som happ från skolan, för att ”man lever bara en gång” och åka på Thailandsemester eller vad det nu är:
”Gärna individuella lösningar, så att det barn som har en allvarligt sjuk mamma eller en pappa i ett annat land kan få den tid de behöver tillsammans. Men lärarna har också ett ansvar för att se till gruppen som helhet. Skolan är inget cocktailparty där man trillar in och ut lite som det passar.
Vill man trivialisera skolan så kan man förstås åka i väg trots ett nej. Vill man att skolan i stället ska professionaliseras så får man lov att respektera ett nej, oavsett om det grundas i hänsyn till individen eller gruppen. Individer är del av ett kollektiv och av det följer att man ibland får lov att anpassa sig. På en arbetsplats, såväl som i skolan.”
Jag håller med Hanne.
Men det är nog en infekterad fråga. Vad tycker ni?
3 kommentarer
Lite kluven faktiskt.
Känner en familj som var ute och seglade ett år. Barnen fick undervisning via internet. Familjen kom nära varandra. Barnen gjorde sitt arbete. De fick möta andra kulturer och lära sig mycket som man inte lär i hemmiljö. Det här var två unga skolbarn. När de kom tillbaka hade de inte missat något, men de hade mycket att dela med sig av.
Åka på en charter kan man göra på ett skollov tycker jag.
Men en riktig resa där man lär sig om överlevnadsvillkor, lär sig skolarbetet och tar med sig det man mött, kan man få ledigt för.
En tre månader, en ett år lång resa kan man inte riktigt jämföra med en familj som bara ska roa sig på charter.
Men jag är kluven som sagt. Är i grunden en pliktmänniska som tycker att visst ska man sköta sina åtagande, såväl skolbarn som vuxna.
Men kanske behöver inte det ena utesluta det andra.
Resor som är som coctailpartyn? Nejtack säger jag. Men såna resor ska barn slippa även under sina lov.
Jag är ganska övertygad om att människan klarar av att fatta kloka beslut på egen hand. Är lika övertygad om att det går att lära sig väldigt bra saker i den verkliga världen utanför skolan.
Tycker den här frågan är alldeles för inlåst. Är skolan till för människan eller människan för skolan?
Glommer vi inte bort barnen i det hela? Vem bryr sig vad skolan tycker, det ar val barnen som ska komma i forsta hand. Barn alskar rutiner, och mar bast nar de lever med trygga rutiner och manniskor omkring sig. Ska man inte tanka pa deras basta, mer an pa sitt eget roliga, nar man ar foralder? Barn vill sa garna passa in och vill att deras familjer ska vara som alla andras familjer, sa jag tror inte att de flesta barn tycker det ar roligt att behova vara borta fran kompisar och vad som hander i skolan och kanna sig lite utanfor nar de kommer hem igen. Skulle inte kunna tanka mig att ta mina barn ur skolan om det inte var nodlage, som en begravning eller sjukdom. Visst, skulle vara toppen att dra utomlands lite titt som tatt, men har man barn sa far man anpassa sig till skolschemat och vardagslivets lugna gang. Sjalviskt tycker jag det ar av alla foraldrar som kuskar runt med ungarna under skolaret, eller som flyttar familjen hit eller dit hela tiden. Tror det blir mer negativt an positivt for barnen i langden. Sen kan man rationalisera om ”lara sig utanfor skolan” hur mycket man vill. Skolan ar inte bara plugg, det ar socialliv och trygghet for barn ocksa.