Kolla vad jag hittade. En bild från 1965. Och för mig som nästan inte har några bilder kvar alls från den tiden, så är den ett fynd. Tydligen har jag låtit scanna in den, framkallat en bild och klistrat in den i en dagbok från 90-talet.
Visst ser det ut som en lycklig familj? Jag blir alldeles tårögd när jag ser den. Och ja, det är jag till höger. I mammas famn. Och hon ser ut som en helt vanlig, fin mamma.
7 kommentarer
Åh, vad fint!
Men visst är dina söner ganska lik din pappa?
Och du är fantastiskt söt!
Vilket underbart foto, kan ju bara tänka mig hur glad jag skulle blivit om det fanns ett från min barndom.//Jag tycker verkligen Lykke är lik dig på det här fotot.
Kramis
Kommer själv från en miljö med för mycket sprit (som så många andra) och kan inte förlåta min pappa för att han drack (dricker) för mycket och är kritisk till min mamma för att hon stannat i alla år. (Men jag jobbar på att släppa det! Jag är ju så lycklig nu, med min egen måttlige man och våra härliga tre ungar.)
Hade en mycket klok vän, dock, som sa att även alkoholister älskar sina barn över allt annat. Faktiskt. Och så påminde hon mig om att alkoholismen som tar överhanden faktiskt är en sjukdom.
Jag tycker att frågan är oerhört komplex och ska inte försöka reda ut den här, men jag ville bara säga att det syns på det fina fotot att dina föräldrar är hänförda över dig!
Jag har inte orkat läsa ”Kärleksbarnet” än, men jag tror att jag ska göra det nu.
Förstår att det känns fantastiskt att ha en bit kvar av det fina som ju faktiskt fanns.
Så där såg Ove ut, möjligen med några kilon till, när jag lärde känna honom! Jag fattade aldrig att han hade riktiga alkoholproblem – han var förstås en hel del äldre och vi umgicks ju inte – utan jag minns honom som en glad och kul kollega!
Så där såg Ove ut när jag träffade honom – möjligen lite rundare. Fattade aldrig att han hade alkoholproblem – han var ju en del äldre och vi umgicks inte – utan för mig var han bara en kul och glad kollega.