Åh, dessa tillväxtperioder

Lykkeliten äter sig genom hela nätterna nu. Jag gissar vilt på en tillväxtperiod – detta fantastiska nya ord man lär sig som mamma. Allt går att skylle på tillväxtperioder. Eller tänder. (Kan det vara tänder? Det har jag inte funderat på…)
Nåiallafall, jag googlar på tillväxtperiod och hittar en skitbra broschyr om amning från Helsingborgs lasarett – som tydligen har fått pris för att de är så pedagogiska i ämnet.

”Kvinnor i andra världsdelar ger sitt barn bröstet utan reservationer. Hon oroar sig inte över när barnet åt senast eller om bröstet verkar fullt eller tomt. Hon ammar ändå, inte för att proppa barnet med mjölk utan för att ge tröst och glädje. Om barnet gråter ger hon bröstet, om barnet har hicka, slår sig eller är rädd för främlingen ger hon bröstet. Som en biak får barnet i sig den mjölk som behövs.”
(Antroprologen Margaret Mead)

Sådana citat kan jag bli alldeles lycklig av.
Men alltså. Tillväxtperioder var det:

”Barnets tillväxtperioder är en av de vanligaste anledningarna till att mamman slutar amma. Barnet blir kanske plötsligt skrikigare och verkar inte vara nöjt. Ofta beror detta på att barnets efterfrågan på mjölk ökar på grund av att barnet är i en tillväxtperiod. Barn växer oftast ”stötvis” och kommer i tillväxtperioder under hela sin uppväxt. De behöver då mer mat, vilket felaktigt kan tolkas som att mjölkmängden minskat. Låt barnet äta oftare under några dygn vid dessa tillfällen så finner ni snart rytmen igen. (Ju mer och oftare barnet suger, desto mer mjölk bildas.)”

Det går inte att kommentera längre.