Min lilla stjärna

Hon skrattar och ropar, så fort hon slår upp ögonen på morgonen. Det är så jag blir alldeles full i skratt, själv. Det bubblar av kärlek i hela magen. Underbara lilla stjärnstrålande barn.
Och storebror kastar sig ner bredvid henne.
”Titta! Bebisen är vaken! Heeeeej, är du glad att se mig?”
Om hon är! Lyckligare liten flicka får man leta efter.
Hur kan man vara så otroligt glad när man vaknar?
Hela hon tittar upp i ett sprittande ”Tjoohoo vad det är kul att leva!”
Lykkeliten är drygt tre månader och pratar och skrattar och spelar med ögonbrynen. Det händer så rasande mycket i hennes liv nu.
”Whooooaaa!”, säger hon.
Speciellt när hon ser fjärrkontrollen.
Den silverfärgade, fina, glänsande med alla sina knappar.
Hon viftar hejvilt och lyckas till slut få armar och fingrar till en synkroniserad dans – och greppar den begärliga makapären.
Bara för att tappa den precis just innan hon lyckas föra den till munnen.
”Whoooaaa!”, utbrister hon igen. Nu med en djup suck. Och så börjar allt om från början.
Benen sprattlar och när jag tar upp henne i famnen skrattar hon som om hon åkte den kittligaste karusellen på Gröna Lund. Hon hoppar upp och ner i knät. Boink, boink, boink, på sina starka ben. Det är som om hon ville springa iväg på direkten, om hon bara fick in balansen i kroppen.
Och när jag sjunger för henne, så sjunger hon också. Med ögonen fästa på min sjungande mun, stämmer hon in:
”Aaaaaaaooooooooaaaaaaaaaa!”
Och jag sitter där, med hela famnen full av kärlek och undrar om man kan bli lyckligare och stoltare än så här.
Lykkeliten, hon kommer inte att bli en tyst liten flicka.
Hon kommer att greppa fjärrkontrollen i vår familj och göra sig hörd. Det är jag alldeles, alldeles säker på.