Egentid?

Någonstans mellan amningarna och krönikorna och artiklarna, så har jag gett mig på ett nytt projekt: Att skrapa fönster.
”Det är det som numera kallas egentid”, säger Anna – som också står och vaggar en tvåmånaders.
Ja, det är det. De där minuterna på stegen är nästan de enda jag får för mig själv just nu. Och det är förvånansvärt skönt att få ha sin kropp för sig själv och skrapa färg tills det blir blåsor i händerna.
Iförd ett urtvättat linne och stora svarta mammatrosor (jamen, vi är ju på landet, vem ska se mig?!) så står jag där och sliter av hjärtats lust.
Ända tills jag kollar neråt.
Där, under stegen, står femåringen och tittar intensivt uppåt – på mitt underrede.
”Men Elliot, vad gör du?”
”Jag kollar bara om du har en snopp!”

Att man inte trillar av stegen då. Men det gör man inte.
Man förklarar bara att nej, det har jag ju inte har jag ju sagt. Och nej, det kommer inte att växa ut någon heller. Aldrig någonsin.
Sedan går man in och sätter på sig ett par byxor.

1 kommentar Skriv en kommentar