Hennes ögon är som solstrålar. Som två strålkastare som lyser ur hennes ögon. De där fina, vackra ögonen med sina långa ögonfransar.
Hon lyser med sina strålkastare rakt på mig och jollrar.
”Aroooaa!”
Sedan famlar hon med sina knytna nävar mot mitt hår, mitt ansikte för att dra mig intill sig.
”Aroooaa!”
Hon vill gnugga näsan, hon vill att jag ska killa med mitt hår i hennes ansikte. Sedan ska jag pussa henne. Först i ena mungipan, sedan i den andra. Vi gör precis så. Om och om igen.
Hon gapar lite lyckligt.
”Aroooaa!”
Min lilla pussgurka.
Klockan är sju på morgonen.
Hon har just bajsat. Och vi är lyckliga.
2 kommentarer
Du skriver alltid så underbart vackert om din ljuvliga Lykkeliten. Jag hoppas att du spar alla dina inlägg som handlar om henne och illustrerar med foton och kanske gör en bok åt henne på Vulkan. Kanske för allmänheten eller bara för vackra Lykke.
Detta var något av det vackraste jag läst!! Och jag förstår precis vad det handlar om, har en egen liten pussgurka på tre månader. Tillvaron är full av just såna här fantastiska ögonblick, man är galen om man inte förstår att uppskatta dom.