Ibland kör det ihop sig. Som när tvååringen ligger på golvet och skriker för att han inte kan hoppa hopprep. Och storebror galltjuter för att någon har bett honom att plocka upp en nappflaska från golvet.
Då tar jag ett djupt andetag och frustar som en häst. I någon slags hemmagjord hyperventilering.
Sedan tittar jag ned på Lykkeliten för att se om ho blivit skrämd av allt skrik och skrän.
Det har hon inte.
Hon ligger och skrattar med glittrande ögon.
Det är så att jag måste skratta, jag också.
”Vilken lycka du är”, viskar jag.
Hon är som en belöning, en skatt, ur hennes skrattande ögon hämtar jag ny kraft varje dag.
