Isobel Hadley-Kamptz skriver tänkvärt om kärnfamiljen och kvinnofällan:
”Jag är fullt medveten om hur äckligt självgott det låter, men jag tycker inte att det är alls så svårt som jag trodde att ha en jämställd familj.
Massor av saker är svåra efter att man fått barn, att få tid att tänka, att få sova, att få den inte längre splitternya familjemedlemmen att förstå att det är dåligt att äta på sladden till tv:n. Men jämställdhet är faktiskt inte särskilt svårt, inte om man vill tillräckligt mycket.
Det handlar om enkla saker som att dela föräldraledigheten rakt av och svårare som att inte ogrundat utgå från att den som är mamma kan mer eller borde ha ett närmare förhållande till barnet än den som är pappa.
För det är ju där knuten ligger. För att uppnå jämställdhet i familjen måste man både ge upp idén om det goda moderskapet och idén om det manliga oberoendet.”
Fast jag kan tycka att det är lite svårt ändå. Man måste hela tiden passa på sig själv så man inte tar på sig för mycket av rollen som Projektledare och En God Moder. Då är det rätt skönt om man, som jag, har en man som ofta är mer jämställd än jag. Som är stenhård när jag börjar svaja. Det gäller att välja rätt man. Jag tror det är det som är själva trixet.
4 kommentarer
Har du läst ”Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten? den har sina poänger!
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv 😉 Med rätt partner är det inga problem att leva jämställt.
Men vad ska de, oftast kvinnor, som har valt ”fel” partner göra? De som har en partner som inte vill eller fattar bättre? Alltför många, oftast män, verkar ju tycka att det är väldigt bekvämt att någon annan torkar rumpor, är f-lediga och vabbar… Det vill säga personer som inte inser att detta är ett sätt att få uppleva någonting helt utöver det vanliga – dvs en bra relation med sitt barn. Ska de få hållas? Uppfostras? Kvoteras?
Har man en man utan lika bra koll på jämställdhet som en själv så gäller det att vara tydlig innan man bestämmer sig för att skaffa barn: Vi SKA dela rakt av på föräldrarledigheten, min karriär är lika viktig som din. Och sedan efter barnet är fött tex. inte svara ”jag har jagt fram de på sängen” när man får frågan vad för kläder bebisen ska ha, utan ett ”välj du”.
Så massa annat också, men det har funkat för mig, för jag gjorde redan tidigt i förhållandet klart var jag stog i de här frågorna.
För mig är inte total jämlikhet den högsta lyckan, det är bra ekonomi, att leva ett bra liv. Min man och jag delade ganska lika på hushållsarbete förr, vi tjänade ungefär lika lite, vi var fattiga. Nu har min man ett välbetalt jobb men måste jobba mer, kan inte lyfta på häcken prick 16.30, alltså gör jag mer hemma men som sagt, det gör inte det minsta för istället har vi det bra.