Svettig bussfärd

Vi skulle hämta svärmor vid stationen, jag och Lykke. Och det gick väl bra på vägen dit, när vi promenerade längs Norr Mälarstrand. Men när vi skulle ta bussen hem blev det svettigt.
Först terroriserades vi av lastbilsflak fulla av ligister med hög bompa-bompa-musik och ilskna tutor. Rakt ner i barnvagnen tutade de – och väckte lilla knytet.
Hon skrek alldeles förskräckt och just då ville jag bara skjuta sönder alla fyra hjulen på lastbilen. Minst.
Som om inte det vore nog hade de flyttat på alla busshållplatser, så vi fick kuta gatlopp med skrikande bebis i vagn och farmor med stor väska.
Men svettigast av allt var nog ettans blåa buss. Fast jag tog upp lillskruttan i famnen (med alla baciller överallt vojne, vojne, vojne) så stånkade hon i bussvärmen och ville amma.
”Nej, lilla älsklingen, inte här på bussen”, vädjade jag.
Men hon var törstig, törstig, törstig och skrek så gomseglet fladdrade.
Och eftersom vi är i total symbios ville jag skrika lika högt.
Och brösten spände och läckte och svetten rann och det var som en bussresa genom helvetet.
Jag tog fram mitt sista triumfkort. Hon fick suga på mitt lillfinger en liten stund. (Ja, jag vet baciller, baciller, baciller). Och nöjde sig med det ända fram till dagisets hållplats.
”Älskade barn, vad duktig du var”, sa jag och kysste hennes kind.
Vi var framme vid dagiset. Äntligen.
Stort kramkalas med farmor och alla barnen. Och äntligen kunde vi byta blöja och sätta oss och tanka kärlek.
Nu är vi hemma och lilltjejen går nöjt från famn till famn.
Men jag tror vi struntar i fler bussresor på ett tag.